Kollar släktalbumet, hittar en bild på en glad Haile Selassie i safarihatt!
— fynd man kan göra när man skaffar timeline på facebook. Hade glömt detta men det finns alltså nånstans bland mormors foton. Ska visa sen om jag kommer ihåg det.
#crushes
Jag känner mig väldigt tveksam till Patrick Wolfs skägg.
I worry.
I got 99 problems but a chimney ain’t one.
The joy of pine
Jag har tittat på hus hela helgen. Jag ska inte köpa något hus, inte just nu, men jag gillar att titta på hus, faktum är att jag tröttnar aldrig på det. Både fina hus, bisarra hus och fula hus. Furuhus. Och “varsamt renoverade” hus, det värsta av allt.
At the Moulin Rouge: Two women waltzing - Henri de Toulouse-Lautrec (1892)
Känner ni till den slängande armens rörelse? Det är den bana armen följer när man lagd i sängen, nära sömnen, slås av att man måste skriva ner någonting man vill minnas när man vaknar. När jag var yngre kunde jag inte sluta skriva på väggarna och hur mycket mamma än skällde på mig och bad mig sluta så glömde jag alltid varför jag inte skulle få göra det. Jag var så rädd för att glömma, tappa mitt verktyg ner i ett bottenlöst hål, varken höra plask eller duns. Det kändes bäst att bara få ut det på väggen, det gick snabbare och kändes inte lika kvävande högtravande som att föra ned det på papper. På morgnarna så stod de rangliga blyertstecknen där vid huvudändan av sängen som tömda skalrester av en pinsam urladdning. Alltid kryptiska och utan innehåll. Jag ville bara bli färdig, men den slängande armens rörelses främsta egenskap är att den föder sig själv och aldrig blir färdig, man får aldrig ur sig det sista dumma påhittet. För det senaste kedjar i ett annat och det nya förkastar det föregående. Man slänger armen mot golvet efter pennan gång på gång, tror att man tömts och lägger armen till ro men nej!, bara en gång till. Till slut, efter för många vändor mellan golv och vägg, får man tvinga sig själv att räkna in fåren till den sista sömnen och hålla tanken stången och stilla, tvångssomna. Och i djupet av sin själ istället börja odla ett stilla förakt för benägenheten att värdera sina egna tankar som omistliga.
Varje gång det uppdateras hos apan så är det som att få en fin present.
Rallare i Ångermanland 1911 - Swedish railroad workers, 1911
Några av de män (och barn) som byggde norra stambanan. Hela fotot finns här.
Lisa med unge Alvar. “Lisa med unge: Alvar” funkar också.
Benknäckarvals konsumerar:
Tygpåse med långa handtag för bekväm frakt på axeln, med SOF-tryck. Sveriges ornitologiska förening bildades 1945, och man får förmoda att det extremt snygga träsnittet på loggan också är från detta år, med tvenne korpar som flyger över nejden. För 28 kronor och förmodligen nån slags porto kan den bli din!
(Jag rekommenderar inte att du försöker bära väldigt mycket böcker i den, för sömmarna är inget vidare. Se den som en accessoar.)
Edit: Som svar på frågan “Har dom inga T-shirts?” - jo, det finns det också, men inte vita tyvärr, utan svarta med guldtryck. Här i damstorlek M. Ni kan säkert hitta de andra storlekarna själva, under “SOF medlemsartiklar”. Eller om du hellre vill ha en steglits på tröjan!
inredningsbloggy!
Amaryllis är jättebilligt i januari, mina kostade 10 kr! Borde ha köpt 7 st och förvandlats till crazy Amaryllis lady. Lökens vänner finge komma och bända dem ur mina trilskande nävar.
Edit: De bände sig själv ur krukorna med ett brak inatt, så nu är den ena avbruten och den andra lite tilltufsad. Vad är grejen med att vara för tung för sitt eget rotsystem?
Avdelningen tjatiga samtals-meme: Hur alla tycks känna någon som fått eller adresserat ett vykort med en obskyrt minimalistisk adressangivelse - typ “I en röd liten stuga i skogen norr om Kristianstad” eller “Snett mittemot Möllans ICA” - OCH DET KOM FRAM!! Jag vet inte varför det här är ett så populärt meme. För att man älskar att plåga folk som jobbar på Posten eller för att man är stolt över att inte kunna kolla Eniro? Eller för att man är stolt över att känna någon som är dum i huvudet? Om jag jobbat på Posten och läst ett vykort med adressen “Lars Svensson, i en röd liten stuga norr om Kristianstad” så hade jag sagt fuck that och huttat kortet i pappersåtervinningen.
jag såg och älskade äkta människor på svt i söndags. blir förbannad på de som kommenterat tv-serien med att det är pinsamt när skådespelarna pratar svenska. alltså, hur onyanserad kan man bli? jag såg en irene hussfilm i fredags… där snackar vi styltig dialog, äkta människor är woody allen i jämförelse. anywho, rekommenderas varmt.
Tycker exakt detsamma (utom Woody Allen-liknelsen, för jag gillar inte Woody Allen). Enda bra svenska tv-serie jag sett sedan Sjätte dagen.
