benknäckarvals

Apr 07

Apr 06

Tänker på att det är 15 år sedan jag började skriva dagbok på internet. Inte idag, första dagboksinlägget är från 21 mars 1999. Jag läste läxor och lyssnade på barockmusik hemma hos min kille som var basist i ett dödsmetallband. En kompis skulle starta ett webbfanzine som antagligen skulle heta Stroboskop. Jag skulle antagligen skriva något i det. Det var allt. 

Jag firade inte detta 15-årsjubileum, för jag tänkte inte på det. Det spelar ju ingen roll längre. Jag var i Krakow, drack körsbärsvodka på baren Singer, som enbart lyses upp av ett par mycket ljussvaga lampetter, levande ljus på borden och en munter brasa. Borden på baren är gamla symaskinsbord. Det står ett par stora speglar i hörnen. Jag satt och petade i hålet efter en spolhållare som brutits av för länge sen, och hålet luktade symaskinsolja och kryddnejlika. Jag hade den bästa kväll jag haft på oerhört länge, och jag var helt och hållet lycklig. Även om jag kände det lilla lilla stinget av att veta att det inte skulle vara för evigt. 

Jag lärde mig html för att kunna skriva på nätet - det var inte tvärtom. Det var inte så att nätet låg där och att jag fick tråkigt en dag och började haspla ur mig mitt liv i brist på bättre att göra. Jag lärde mig själv koda en sida hjälpligt så jag skulle kunna skriva och lägga upp text. Det var mitt mål. All annan funktion hos internet, och webbdesign, var bara en bonus. Jag ville inte bli känd, för realistiskt sett, hur “känd” kunde man ens bli av att bara skriva om sin vardag och sina åsikter på angelfire? Tänkte jag då. Idag vet jag förstås bättre. Jag hade förmodligen bättre förutsättningar än rätt många - jag hade ju t.ex kunnat göra en affär av min killes band till att börja med. De var rätt kända ett tag, turnerade utomlands en hel sommar. Men det var inte alls det som lockade mig. Än idag kan jag inte sätta fingret på exakt vad det var, kanske bara en övergripande yra över hur kul det var med internet och folk man inte kände och deras liv, att man kunde prata med dem och läsa vad de tyckte och vad de gjorde. Jag vet att den upphetsningen för länge sedan är borta i alla fall. Precis som anledningen till att jag hemskt gärna ville gå på en viss konsert eller komma in på en viss klubb eller lära känna en viss tjej. En vacker dag glömde jag väl bara bort vad det hade varit med den där klubben, konserten eller häftiga tjejen som hade varit så lockande. Inte bara att nyhetens behag rann av, utan också att jag inte var samma person. Men mest är det nog att de sammanhang jag en gång befann mig i tack vare benknäckarvals, de finns inte längre, eller de är såpass förändrade att jag inte längre kan kalla dem mina. Förlorade kotterier, förlorade samtalstrådar, förlorade gemensamma intressen. 

Jag har aldrig tyckt att det är en bra anledning att sluta skriva för att man är sur, för att livet behandlar en omilt, för att man inte har något storslaget att meddela världen. Att ens vardag är ful och tråkig, att räkningarna hopar sig, att man inte äger några fantastiska antikviteter eller tjusiga klänningar. Att man kanske faktiskt inte är speciellt snygg. Då gjorde man det ju bara för äran, och vad är det för jävla uselt skäl att skriva? Att ingen beundrar mig, det skiter jag i. Jag måste ju fortsätta leva ändå, och då kan jag lika gärna skriva. Borde jag låta bli att skriva dagbok på nätet för att jag frilansar men numera nästan inte får några jobb, för att jag är fattig? Vore också konstigt. Anteckningar från ett källarhål skrev inte sig själv - inga övriga likheter, naturligtvis. Om åldrande syfilitiker och fångar kunde skriva så kan nog en halvgammal översättare och okänd författare klädd i Ellos reautbud, utan ärofyllda uppdrag i Svenska Akademiens tjänst, göra det också. Det handlar naturligtvis inte om det. 

Jag skrev dagbok på nätet relativt regelbundet i tio år ungefär. De senaste fem har bara varit lip service. Jag är besviken på internet, och med det givetvis på världen. Den omvärld som förser mig med världsordning, nyheter, tyckande och debatt. Den omvärld som förser mig med det som jag ska tycka är roligt, gulligt och engagerande. Jag inser hur patetiskt det låter, ändå tror jag att det är många som känner detsamma. Den här ennuin och ständiga lågfrekventa irritationen som inte har att göra med att man hållit på länge, utan på att världen är fan inte vad jag vill att den ska vara alls, och det främsta symtomet på det är internet. Jag förtärs av den gamla klassiska weltschmerzen, 2010-talets utgåva. Härom natten höll jag en timslång harang om att jag ville gräva ner mig 50 m under jorden som en mullvad och aldrig mer komma upp, gå på en lokal, läsa en dagstidning eller delta i ett samtal om samtiden. Jag vill aldrig mer tycka något om ett konstverk eller ha en åsikt i en politisk debatt. Jag vill bara inte överhuvudtaget delta alls. Så har jag känt väldigt länge nu. “Gör det bättre själv då” funkar förvånansvärt dåligt som inspirerande ord när man står med näsan mot en vägg.

Är det en depression? Vet inte, för jag skrattar ju varje dag, men inte fan beror det på internet. Inte beror det på bloggar eller instagram eller facebook, eller konst- och litteraturdebatter eller politiska krönikor. Om jag skrattar så är det trots det. Skrattar jag så är det trots världen. Borde jag skriva om den känslan? Inte fan vet jag, men jag vet att jag inte har nån lust. Så om det blir några fler texter här alls så är det trots en väldig massa företeelser som vida övergår personliga motgångar, som min hälsa eller min ekonomi eller att mina kläder är billiga och går sönder. Det är i så fall trots så många dagliga “vad är poängen” att det skulle kunna liknas vid en personlig revolution, i stil med en andlig uppenbarelse, om jag en dag vaknade upp och ville berika världen med mitt underbara jag på internet, min vandring dag för dag. Om världen inte får mig att vilja köra en kniv i magen varje vecka så kanske jag börjar blogga regelbundet om mina intryck av konsten och litteraturen också. Men håll inte andan. Troligen hittar ni mig snarare i skogen, ilsket gnagande på en gren, med munnen full av löv. 

Så är detta farväl? Är det nu jag SLUTAR BLOGGA, med pukor och trumpeter? Nej, det lämnar jag åt Marcus Birro. Det här är ett vykort, om det var nån som undrade fortfarande. För jag har varit borta rätt länge redan. Jag ville bara meddela att det inte var för att en säsong av en viss tv-serie blev för spännande och uppslukande för mig för att jag skulle kunna ha tid att blogga, eller för att jag jobbar för mycket eller råkade få ett barn. Jag ligger under internet/världen och kommer inte loss. Skulle posta mitt ansikte bredvid en tidning med dagens datum på, om jag nånsin läste en papperstidning. Nu får ni väl bara tro mig på mitt ord - jag lever, och jag planerar göra det ett bra tag till, men antagligen i fortsatt liten utsträckning på internet, eftersom internet inte längre gör mig ett enda dugg lycklig. 

Mar 25

Kościół św. Piotra i Pawła, Kraków
Church of St. Peter & St. Paul.
Founded by Sigismund III Vasa, king of Poland and Sweden. Have to admit my knowledge of the Swedish-Polish union is more than a little rusty. But in short - he was a crappy king which led to lots of wars between Poland & Sweden in the mid 17th c., called The Deluge. 
"During the wars the Commonwealth lost ca 40% of its population (WHAT?) as well as its status as a great power. According to Prof. Andrzej Rottermund, manager of the Royal Castle in Warsaw,  the destruction of Poland in the deluge was more extensive than the destruction of the country in WW2. As Rottermund claims, Swedish invaders robbed the Commonwealth of its most important riches, and most of it was never returned to Poland.”
Sorry about that. 

Kościół św. Piotra i Pawła, Kraków

Church of St. Peter & St. Paul.

Founded by Sigismund III Vasa, king of Poland and Sweden. Have to admit my knowledge of the Swedish-Polish union is more than a little rusty. But in short - he was a crappy king which led to lots of wars between Poland & Sweden in the mid 17th c., called The Deluge. 

"During the wars the Commonwealth lost ca 40% of its population (WHAT?) as well as its status as a great power. According to Prof. Andrzej Rottermund, manager of the Royal Castle in Warsaw,  the destruction of Poland in the deluge was more extensive than the destruction of the country in WW2. As Rottermund claims, Swedish invaders robbed the Commonwealth of its most important riches, and most of it was never returned to Poland.”

Sorry about that. 

Mar 24

Wawel Castle, Kraków (14th c.) 

Wawel Castle, Kraków (14th c.) 

Kościół Świętego Andrzeja
Church of St. Andrew (11th c.), Krakow

Kościół Świętego Andrzeja

Church of St. Andrew (11th c.), Krakow

[video]

[video]

Mar 22

Mar 21

Café Europejska

Café Europejska

#cracow

#cracow

Mar 17

#365days #day73

#365days #day73

Mar 04

[video]

[video]

[video]

Feb 20

Jag hatar officiellt hela läkarvetenskapen och ska hädanefter enbart utsätta mig för läkekonst a la blås genom nyckelhålet till kyrkporten baklänges vid fullmåne. Det är i alla fall gratis, betydligt roligare och lika effektivt.