Jag tror att Fula Edith är min JVVF-blogg of choice.
Paw dansar.
Min redigering och utsnitt, jag vet tyvärr inte vem som har tagit bilden. Någon från Absolute Linedancers förmodligen. Min mamma dansar linedance. Ibland bär hon även cowboyhatt.
[video]
328/365. Sing me to sleep
Oktober 2009
Jag drömde att Xiu Xiu hade släppt ut en massa vita pudelvalpar i Malmö, en del med skär rosett, en del med blå, men de flesta utan. Jag oroade mig för att de skulle bli överkörda vid Amiralsgatan, och plockade upp en efter en, men när jag plockat upp en så såg jag att det stått en till bakom den första, så jag kunde inte bära alla. Gatan var hårt trafikerad och det var natt. Hundarna sprang längs vägrenen och kunde inte bestämma sig för om de skulle försöka springa över gatan. Så mötte jag Jamie Stewart och Angela Seo längs Amiralsgatan när jag kom med hela famnen full, och de tittade på mig och log som om jag var en lyckad del i deras levande installation, och jag sa att pudlarna skulle bli överkörda i trafiken, brydde de sig inte om det? Jamie Stewart sa att han brydde sig om djur men mer om människor, vilket är en för fattig replik vad gäller både filosofiskt djup och retorisk skärpa för att ens få förekomma i mina drömmar, Angela var mer deltagande men sa ändå bara “vi får se vad som händer”.
I lägenheten som jag bodde i var det för övrigt besvärligt att hysa valpar, för det stod en skittråkig snubbe där och berättade ett tråkigt utterskämt som börjar gulligt men som slutar med att man äter upp uttrar som kastanjer i en påse. Och jag tänkte bara “men gud, ut ur min lägenhet med dina tråkiga utterskämt”.
Har läst Murakami till sist. Kanske den författare jag har haft mest fördomar om av alla författarskap jag kommer på just nu. Ungefär såhär har jag tänkt om Murakami: “En författare för tjejer och en del killar som gillar fina 70-talsretrobild-tumblers med fladdrande långa Gunne Sax-klänningar, fjädrar-i-håret och motljus-flares, indiepöpp, katter, stora koppar thé med krystad stavning (det heter TE, okej) och foton på de egna fötterna barfota i sand eller i Converse på gräs. Som en Nick Hornby för fruntimmer. Böcker för folk som egentligen inte läser, i alla fall inte något annat än Murakami, förutom möjligen Per Hagman och så gamla nummer av Pop om och om och om och om igen. Som tycker att ett intresse för vintageklänningar och pastellfärgade bakverk mycket väl kan ersätta läsning. Eller vars läsning bara ska accentuera detta intresse, på sin höjd.” Ungefär som jag tänker att folk som älskar “Silke” av Alessandro Barrico egentligen inte läser utan bara sitter och smeker ett kristallglas med rödvin hela kvällarna och fingrar på kanten av sin sammetscape.
Men jag gillade Sputnikälskling ganska mycket - gillar dock inte titeln alls, och den bidrog inte till att jag plockade upp den - och nu måste jag nog läsa Fågeln som vrider upp världen. Murakami, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. (Vet inte om detta innebär att jag också måste läsa Silke, men jag är inte riktigt där ännu.) Utöver detta konstaterande så blir det ingen recension, eftersom internet är fullt av tjejer som gillar katter, sina fötter och thé som har skrivit att den är undejbaaj redan. Läs nån av deras.
Köpenhamn - staden där man gör en specialutställning om creepy crawlies.
Ej normalt.
Om det här på något sätt skulle göra mig mer positivt inställd till spindlar (vilket var ett av målen, som jag förstår det) så misstänker jag att intendenten är lite, lite skruvad.
Köpenhamns zoologiska får en 2:a från mig och mitt sällskap (fult och tråkigt, inte mycket information på högre nivå än fjärde klass, trista tittskåp) och förmodligen nånstans runt en 4:a för barn 5-10 år (mycket att titta och klappa på i knähöjd). Bilderna ovan är tyvärr inte representativa för resten av utställningen. Inga kuriositeter. Dock fanns det en mammut! Missvisande, eftersom hela museet är fem grader för varmt. Lyckligtvis fanns det även ett riktigt isblock bredvid mammuten, vilket kanske var det bästa på hela utställningen. Klapa fin is.
Och sen åt vi mat och suckade lite över vårt nederlag. Jenny åkte hem och var sjuk. Vi andra var turister i många timmar till.
Och gick alldeles för långt för att hitta något som låg nära. Som sig bör.
Sen köpte Mats en katt i en Kina-affär, katten syns här på Emmas ben. Vi blev trötta igen och var tvungna att dricka dyrt danskt kaffe på ett trevligt ställe nånstans på Vesterbro.
Sen satt vi där ett bra tag och vilade våra gamla knotor.
Sen var jag lite bränd om kinderna och fattade danska betydligt sämre än jag trodde. Obs dock att alla i Köpenhamn är svenskar. Speciellt på Mikkeller.
Sen såg vi en miljard gammaldags svindyra cyklar med “läder”-sadel och cykelkorg. Och jag upptäckte en Pete Townshend-maskaron!
En saga om en pojke, en flicka och många lömska nätverkskablar.
Och den äckligaste skräphög jag sett i hela mitt liv nedanför denna kanylkorg. Den ämnar jag bespara er. Det räcker bra med kanylkorg.
På andra sidan letade vi efter öl.
Och hittade en mild förolämpning.
Slutligen även öl och lampor i riddarhjälmar. Ett förstklassigt ställe! Där satt vi tills våra ryggdiskar hade svullnat av lite. Sen gick vi mot Hovedbanegården i supermånens vita sken.
150/365. Jonas & jag i Ålabodarna, 18 april 2009
Alltså mitt hjärta klappar för de autonoma, men det är kanske lite väl mycket tönterier i svansen på detta tåg. Står gärna under en svartröd flagga men “All makt åt träden”-banderollen får fan hålla sig på replängds avstånd. Kidsen håller dock en skolbanderoll och den som har skrivit brevet är inte med i filmen. Mycket folk i år annars, kul.
Vet inte om jag tycker det tyder på nån vidare bra grund för internationell solidaritet att låta sin kompis/syster gå medan man själv åker snålskjuts, men okej.
Svart underkjol som fana, Louise Michel style.
Idag äter jag dumpstrad avokado på mackan. Grannarna var ute och sopletade grönsaker häromdan och kom hem med en hel kartong full med frukt och grönsaker av varierande fräschör, men de flesta såg jättefina ut. Avokadon var guacamole utan krydda inuti, men inte rutten. Det är lyx att ha nån i huset som dumpstrar. Jag skulle nog inte äta någon mjölk- eller köttprodukt som slängts i en container, men grönsakerna är ofta bara precis lagom mogna för att ätas eller har något smärre skönhetsfel.
För ett par år sen fick jag så sjukt mycket dumpstrat godis, alltså lätt sju kilo. Det tog nog ca ett år att äta upp, och två kilo lågbudget-mozartkulor ställde jag bara hemma hos nån. Mintchokladkakorna från Marabou var mycket bra fastän datumet gått ut för länge sen, men det fanns en del av godiset som man blev lite magsjuk av. Värst var dock chipsen som de bjöd på vid gallerifesterna uppe på Nobelvägen. Tror de hade gått ut ett år tidigare typ, och härsket fett är härsket fett, det går liksom inte att komma ifrån. De smakade fortfarande gott, men jag blev dålig varenda gång. En del mer strutsmagade vänner har dock inte farit illa av de dumpstrade chipsen heller. Antar att det är en blandning av vana och konstitution.
Min pappas bästa vän har levt mycket på dumpstrad mat för att kunna resa ofta och långt på en låg lön. Han plockar dock inte maten ur container, utan har en “deal” med lite olika affärer. De sparar helt enkelt en liten hög med mat som ska slängas, och så får han komma och plocka upp den. Så då är den fortfarande kyld och fin. Men det är nog inte helt lätt att få till en sån deal med affärsinnehavare, eftersom de egentligen inte får lov att ge bort mat som enligt bäst-före-datum är dålig.
Visserligen kan man lägga miljöaspekter och politiska aspekter på sitt dumpstrande, att man räcker ett långt finger åt ett konsumtionssamhälle som överproducerar, och att man tar tillvara på mat som annars bara blivit till sopor, men i realiteten slängs tusentals liter mjölk på bondgårdarna redan innan de kommer till affären, så vad jag “gör” för sopberget är piss i havet. Jag vet att det inte spelar sopberget eller matberget någon roll om jag äter lite dumpstrade grönsaker eller godis, jag gör det helt enkelt för att det är gratis. Maten är ju där och den kostar ingenting, och jag är fattig. Och så känns det så härligt präktigt att det står en stor kartong med grönsaker och frukt - BRA frukt! - på en stol ute i porten, som om vi hade en liten tropisk köksträdgård. Jag gillar verkligen att se mina grannar sitta och svulla i sig hur mycket vattenmelon som helst i solen, och att det är vattenmelon kvar i kartongen när de är klara. Det känns som om vi har ett litet ymnighetshorn.
Emmanuel bjöd på Valborgskalajs i trädgården. Jag samlade bränsle till ett litet bål, Em gjorde potatissallad. Johan hackade på stora vedstycken. Emma var in the navy.
Vädret betedde sig exemplariskt, och det enda som saknades var bjudfiltar efter kl 21.
Jennys nya, hembakta Der Zorn Gottes-derbytröja. (Aguirre: The Wrath of God - Werner Herzog). Alltså! Fick tyvärr inte med Klaus Kinskis frustrerade ansikte, som sitter till vänster om texten.
In the 16th century, the ruthless and insane Aguirre leads a Spanish expedition in search of El Dorado. - En utmärkt förebild för idrotten, nicht wahr?
JJ Fury, glad såsom fågeln i morgonstunden hälsar hon våren i friska natur’n
Lärkan hon svarar och trasten i lunden, ärlan på åkern och orren i fur’n.
Rasmus och Ulrika kom med sin unge gremlin hund, och en farlig massa jäst björksav! Björksav är faktiskt chockerande gott. Som mousserande hade det varit toppen.
Vi gjorde half & half på suröl och björksav också, men det tyckte jag var en tveksam kombo.
Det här är ju från brasan i påskas då, men valborgsbrasan var likartad, så jag tar samma bild en gång till. Vi sjöng Vintern ra till och med. Alla stirrade på mig som om jag skulle leda dem ut ur mörkret, men jag var riktigt kass på texten, jag också. Ändå trevligt.
Sen grillade vi mycket tofu-, quorn- och sojakorv, lite köttkorv och åt potatissallad med den POLSKA SENAPEN och hyggede oss. Gremlin Coco åt bara några förlupna ostbollar.
Mom & me, 1974 by Anthony Catalano
Valborg i trädgården.
Konstig grej: jag köpte en burk senap i min lokala polska butik och förväntade mig ungefär dijonsenap, men det smakar inte riktigt dijonsenap utan som ett mellanting mellan dijon, pepparrot och lite söt, stark senap - kort sagt är den svingod. På burken står det musztarda sarepska. “Sarepska”, vad kan det vara, tänkte jag förstås. Ja, förstås!
“Sareptasenap är sällsynt och tillfällig i Sverige, men kan påträffas vid tippar, hamnar och bangårdar, framför allt i Skåne.”
Den kallas också för kinesisk senap eller brun senap. I Ryssland är nästan all bordssenap gjord på sareptasenap. Man använder den också för att rena förorenad mark från tungmetaller, eftersom senapen tål tungmetall bättre än många andra växter och odlas för att suga upp metallerna ur jorden och sedan skördas för att oskadliggöras.
Men det roliga var hur sareptasenap började odlas i Ryssland, för det var rätt så udda. På 1700-talet importerade Ryssland sin senap från England. I början av 1800-talet fick England handelsförbud från Napoleon och så hade ryssarna ingen senap längre. Ett par tiotal år tidigare hade Katarina den stora låtit några “tyska” (egentligen mähriska, eller moraviska) missionärer - de var herrnhutare, som var en stor väckelserörelse i Mähren/Böhmen på 1700-talet - slå sig ner på en landremsa längs Volga i nuvarande Volgograd, som de kallade Sarepta av för mig oklara religiösa skäl, där de byggde en kyrka och översatte Bibeln till kalmuckiska, vilket är unikt i sig, eftersom kalmuckerna bara är 290 000 personer. Utöver det korsade översättaren och missionären Conrad Neitz engelska och franska senapssorter som han tagit med sig hemifrån, och malde senapen själv med en liten handkvarn. När efterfrågan ökade började han använda en hästdragen kvarn.
De mähriska protestanternas kyrka i Volgograd, numera ett museum.
1810 presenterades senapen för tsaren, som gav Conrad en guldklocka för besväret.
Andra källor uppger i och för sig att sareptasenap skulle vara från Asien, och inte alls en korsning mellan sorter gjord av Conrad Neitz. Eftersom senap har en gammal historia, kanske sådär femhundra år äldre än kristen tideräkning, så är det inte speciellt troligt att Neitz “uppfann” sareptasenapen, alltså växten, genom att göra ett par lyckliga korsningar mellan fransk och engelsk senap. Troligare uppstod den i gränsområden där två senapssorter odlats sida vid sida, och kanske hade missionärerna med sig dessa “kinesiska”, eller östliga, senapsfrön hemifrån. Kanske växte de redan vilt i Volgograd och ingen hade fattat det än, utom Conrad. Men hur som helst så var det de protestantiska missionärerna från Mähren som började tillverka inhemsk, rysk senap kommersiellt för första gången. Den började även exporteras - och gör uppenbarligen så än idag. Företaget blev så småningom snorrikt och man öppnade Rysslands första privata bank, etc och så vidare.
En annan grej om senap - 90 % av senapsfröna som man gör Dijon-senap på i Frankrike (t.ex Maille) är importerade, till största delen från Kanada. Den starkaste senapen anses vara engelsk senap, typ Colman’s, kinesisk senap eller rysk pepparrotssenap. Även kreolsk senap, om ni nånsin får tag på det, är en stark, syrlig sareptasenap med pepparrot. Dijon tillverkas också av sareptafrön, men är mildare eftersom den innehåller vitt vin.
En annan grej om Volga och tyskar - Katarina den stora importerade en hel del tyskar till dagens Volgograd på 1700-talet som arbetskraft och utvecklare av jordbruket. De skulle också fungera som “moderniserande” på ryssarna, som Katarina, själv av tysk börd, ansåg vara lite efter. I gengäld fick de lite land att bruka och tilläts behålla sin kultur, sitt språk, slapp militärtjänst och så vidare. Intressant nog gjorde alltså senapsmissionärerna precis tvärtom - de hängde med kalmucker och skrev på kalmuckiska. Den bibel som de så småningom gav ut var den första bok som någonsin tryckts på kalmuckiska.
Volgatyskarna höll sig till stor del för sig själva i nästan tvåhundra år, pratade tyska och gick i tyska kyrkan, tills nazisterna blev intresserade av dem och andra “exiltyskar” i olika delar av världen. Stalin oroade sig för att Volgatyskarna skulle svika moderlandet och gå över på Tysklands sida, så man dumpade 400 000 ryss-tyskar i Kazakstan, Sibirien eller i arbetsläger. De som överlevde blev i allmänhet kvar på de platser dit de hade flyttats, även om många flyttade till Tyskland på 80-talet. Till Volgograd återvände få. Men Sareptakyrkan håller fortfarande gudstjänst på tyska varje söndag, och det finns fortfarande samhällen där det talas olika dialekter av “rysk tyska”, kanske på ungefär samma sätt som Amish pratar gammeltyska?
Världens mest berömda tysk-ryss är förmodligen John Denver. Han hette egentligen något så komiskt som Henry John Deutschendorf, alltså Henry John Tyskbyn. Hans farmor och farfar flyttade från Ukraina till USA ca 1920, och de var ättlingar till en annan stor grupp nybyggare under Katarina den stora. Kompositören Alfred Schnittke var Volgatysk/judisk och kom från den tyska kolonin Engels, numera en industristad av knappt Malmös storlek i Saratov Oblast.
Kylskåpspoesin spår årstiden. Upphittat och fotograferat i nådens år 2005.