I have always thought I would be great at doing creative writing for hire, for sad little writers’-block-suffering kids who are cracking under the pressure of their workshops or MFA programs. Let me have a few hours with your portfolio, to get a feel for your style, and then I guarantee I could ape it. For a fee, I could turn out you-quality poems or short stories on a weekly basis. This would enable you to actually study and pass Chemistry instead of flailing around on the railroad tracks with a bottle of wine, or having alienated sex with near-strangers and then smoking a cigarette in the dark (blanket wrapped around your shoulders, semen dripping down your thighs). These seemed to be the main two themes of the poems in my program’s workshops, and although it made me very teeth-clenchy at the time I am now resigned to the fact that many 21-year-olds consider these things to be poetic subject matter, and I swear I could write that kind of crap in my sleep. So: hire me.
Mimi Smartypants, den bästa amerikanska blogg jag vet.
Jag och E tänkte hoppa på NaNoWriMo, National Novel Writing Month. Det är väldigt enkelt - man skriver en roman på 50 000 ord på 30 dagar, närmare bestämt under november månad. Man får inte lov att bygga på en halvfärdig roman, den måste börja från början den 1 november, men man får planera handlingen, miljön och personerna så mycket man vill innan månaden börjar, göra anteckningar osv. Därför börjar vi nu. Jag har två ungefärliga handlingar som jag antingen tänkte sammanföra eller också välja den ena eller andra, och jag är väldigt entusiastisk inför att börja eftersom jag aldrig lyckats skriva en hel roman.
När jag gick på skrivarlinjen för ungefär ett halvt liv sedan var det väldigt viktigt att debutera ung. Det viktigaste var nästan inte vad man skulle skriva, utan att man skulle bli utgiven så snart som möjligt efter att man slutat på skolan. Diktsamling, novellsamling eller roman kvittade - bara man var nästa stora stjärnskott. Jag har aldrig haft några problem med att “hitta på”, men något som gnagde i mig på den tiden var att jag faktiskt inte hade något att säga. Det var extremt skamligt, men jag hade inget jag “måste” berätta, inga historier som “kämpade för att komma ut” ur mig. Egentligen har jag inte det nu heller, och de gånger i livet då jag verkligen haft en historia som “kämpat för att få bli berättad” så har det ärligt talat mest blivit trist, typisk debutantskit på 25 sidor, med personer som har långsökta dialoger och långsökta och symbolmättade namn. Nu tänkte jag skriva en slafsig roman på en månad och se om jag kan jobba med den så att det blir en ganska bra bok efteråt. Om det inte blir det så tänkte jag skriva en annan. Men nu börjar jag med den här. Den skriker inte alls för att komma ut ur mig, och den kommer inte att skriva sig “liksom av sig själv”, men det är lugnt.
Jag är sjuk för sjunde dagen och nu åker jag ut på det jag kallar landet, som egentligen är ett villaområde precis i utkanten av en ganska liten skånsk stad. Ses.
THE MODEST SIDE OF THE FORCE
On the bus yesterday I saw a teenage girl in somewhat-more-extreme hijab than what girls usually wear in my neighborhood—not just a black headscarf but also an ankle-length black abaya. Okay, not that unusual. Then I noticed that she had a Darth Vader backpack, Darth Vader charms on the laces of her sneakers, and had painted the symbol of the Galactic Empire on both her hands with henna. My first thought was that if I were in high school I would be tripping over myself to be friends with this girl. My second was to wonder if she would be interested in babysitting. Then my brain kind of went into fantasy-world where I wished for there to be a whole underground subculture of Darth-Vader-obsessed, observant-Muslim teenage girls, with a Facebook group and a manifesto about wearing black and being bad-ass and serving Allah and so forth. It is a Bitch article just begging to be written, if such a thing did exist.
Mimi igen. Also: *swoon*!
