benknäckarvals

Lamor på Huvudsta gård, Solna 
Jag är så glad att jag hittade den här bilden, för det var som att hitta ett minne jag nästan hade glömt helt och hållet. Min mormor och morfar bodde på sjunde våningen på Wiboms väg 27 i Solna, det sista huset på gatan. Min morfar dog när jag var tio och min mormor när jag var tolv, och efter morfars död har jag egentligen inte så lyckliga minnen av mormor, för hon blev så ledsen sen. Det här måste alltså ha varit innan jag fyllde tio. Vi brukade promenera längs vattnet för att gå och titta på lamorna - jag minns att det var något slags “slott” där inne men det gjorde inget intryck på mig. Det var lamorna som var upplevelsen, att någon hade dem i sin trädgård. Jag önskade nästan att de skulle spotta på mig, för lamor skulle ju spotta på folk, men det gjorde de aldrig. 

Huvudsta gård. Foto: Nicolas Belloni
Såhär såg det kanske ut, jag minns faktiskt inte riktigt. Men det verkar bekant att det låg på en höjd, ouppnåeligt. 

En lite vänligare bild, av Holger Ellgaard.
Slottet lät byggas av en Johan Wibom 1836 “i rysk-svensk empirestil”, vad det nu innebär. Så det var därför mormor och morfar bodde på Wiboms väg, fast det visste väl inte jag. Deras hus såg ut som om det var gjort av grus, det var liksom knottrigt på ytan. Det byggdes någon gång mellan 1964 och 1966, mormor och morfar och mamma och hennes syster flyttade in när det var nybyggt, men det visste jag inte då. Jag trodde att mormor och morfar flyttade dit ensamma långt senare. Lägenheten hade 5½ rum, om matrummet i anslutning till köket kunde kallas rum, och jag minns vartenda ett. Jag skulle nästan kunna rita upp lägenheten, varenda garderob. Jag skulle kunna rita upp lukten. På dörren hängde en liten lyra med bollar som slog på strängarna när dörren öppnades och stängdes. Jag nämnde den där lyran för mamma, att av alla fåniga saker man kan sakna från sin barndom så saknade jag lyran. Hon sa att hon aldrig varit så förtjust i den, för när hon smög hem på natten efter att ha varit och dansat alldeles för sent så pinglade bollarna högljutt oavsett hur försiktigt man stängde dörren. 
På nätterna gick jag upp och ställde mig vid matbordet, mellan matbordet och en skänk, och tittade på alla glittrande ljus från hundratals fönster, bilar, gatlyktor och skyltar på andra sidan vattnet. Det var magiskt, det var något som inte fanns någon annanstans. Solna var olikt till exempel Helsingborg, där farfar och farmor bodde, för att man såg så mycket stad men man hörde den inte. Den var ljudlös som stjärnorna. På sjunde våningen på en återvändsgata vid vattnet är det alldeles tyst. Visserligen kunde man höra ovana ljud som när någon i en annan lägenhet spolade vatten, men det var inga tut från färjorna, inga tågbommar eller trafik som hos farmor och farfar. Men hur skulle man kunna sova med den utsikten. Jag hade kunnat sitta där i timmar och göra ingenting. Ibland vaknade min bror och ställde sig och tittade en liten stund, men han var väldigt liten då, kanske fem år. Jag vet inte om han minns det. 

Lamor på Huvudsta gård, Solna 

Jag är så glad att jag hittade den här bilden, för det var som att hitta ett minne jag nästan hade glömt helt och hållet. Min mormor och morfar bodde på sjunde våningen på Wiboms väg 27 i Solna, det sista huset på gatan. Min morfar dog när jag var tio och min mormor när jag var tolv, och efter morfars död har jag egentligen inte så lyckliga minnen av mormor, för hon blev så ledsen sen. Det här måste alltså ha varit innan jag fyllde tio. Vi brukade promenera längs vattnet för att gå och titta på lamorna - jag minns att det var något slags “slott” där inne men det gjorde inget intryck på mig. Det var lamorna som var upplevelsen, att någon hade dem i sin trädgård. Jag önskade nästan att de skulle spotta på mig, för lamor skulle ju spotta på folk, men det gjorde de aldrig. 

Huvudsta gård. Foto: Nicolas Belloni

Såhär såg det kanske ut, jag minns faktiskt inte riktigt. Men det verkar bekant att det låg på en höjd, ouppnåeligt. 

En lite vänligare bild, av Holger Ellgaard.

Slottet lät byggas av en Johan Wibom 1836 “i rysk-svensk empirestil”, vad det nu innebär. Så det var därför mormor och morfar bodde på Wiboms väg, fast det visste väl inte jag. Deras hus såg ut som om det var gjort av grus, det var liksom knottrigt på ytan. Det byggdes någon gång mellan 1964 och 1966, mormor och morfar och mamma och hennes syster flyttade in när det var nybyggt, men det visste jag inte då. Jag trodde att mormor och morfar flyttade dit ensamma långt senare. Lägenheten hade 5½ rum, om matrummet i anslutning till köket kunde kallas rum, och jag minns vartenda ett. Jag skulle nästan kunna rita upp lägenheten, varenda garderob. Jag skulle kunna rita upp lukten. På dörren hängde en liten lyra med bollar som slog på strängarna när dörren öppnades och stängdes. Jag nämnde den där lyran för mamma, att av alla fåniga saker man kan sakna från sin barndom så saknade jag lyran. Hon sa att hon aldrig varit så förtjust i den, för när hon smög hem på natten efter att ha varit och dansat alldeles för sent så pinglade bollarna högljutt oavsett hur försiktigt man stängde dörren. 

På nätterna gick jag upp och ställde mig vid matbordet, mellan matbordet och en skänk, och tittade på alla glittrande ljus från hundratals fönster, bilar, gatlyktor och skyltar på andra sidan vattnet. Det var magiskt, det var något som inte fanns någon annanstans. Solna var olikt till exempel Helsingborg, där farfar och farmor bodde, för att man såg så mycket stad men man hörde den inte. Den var ljudlös som stjärnorna. På sjunde våningen på en återvändsgata vid vattnet är det alldeles tyst. Visserligen kunde man höra ovana ljud som när någon i en annan lägenhet spolade vatten, men det var inga tut från färjorna, inga tågbommar eller trafik som hos farmor och farfar. Men hur skulle man kunna sova med den utsikten. Jag hade kunnat sitta där i timmar och göra ingenting. Ibland vaknade min bror och ställde sig och tittade en liten stund, men han var väldigt liten då, kanske fem år. Jag vet inte om han minns det. 

  1. valsen posted this
blog comments powered by Disqus