benknäckarvals

pysselfeminismen

Nu är första numret av Feministiskt Perspektiv tydligen ute. Måste säga att jag blev något förvånad över att man inte ens kan läsa ett provnummer på nätet utan att teckna prenumeration för 365 kr, vilket visserligen bara är en krona om dagen utslaget på ett år, men seriöst, kan man köpa grisen mer i säcken? Jag skulle nog inte lägga så mycket pengar på någonting alls som jag inte visste vad det var. På förstasidan är det en artikel om att Göran Hägglund mörkar vårdnadsbidragsrapport, utöver den är tidningen helt låst för obetald läsning. Jahapp.

Någon som däremot har läst är Linnéa, och en av artiklarna kritiserar Underbara Clara, som bloggar om pyssel, bak och inredning, och snart ska börja sända ett radioprogram som heter Husmorsskolan. Eftersom det inte har börjat sändas, och eftersom jag inte kan läsa artikeln i Feministiskt Perspektiv (är det bara jag som tycker att namnet är onödigt och förvirrande likt Feministiskt Initiativ?) så kan jag inte yttra mig om varken det ena eller det andra. Däremot har jag en del att säga om pysselfeminismen.

På 90-talet, i kölvattnet av band som Bikini Kill med Kathleen Hanna, kom Riot Grrrl-rörelsen, som utöver att behandla frågor som kvinnlig sexualitet, frigörelse, kvinnomisshandel med mera även ville återta traditionellt kvinnliga attribut och arbete, som bakning, stickning, eller bara att bära en klänning, men på egna villkor. Till exempel att bära en söt 50-talsklänning men ha orakade ben, eller inte ha smink, eller gympaskor till. Samt att inte bidra till ett passivt konsumtionssamhälle utan göra det själv, D.I.Y. Riot Grrrls kom samtidigt med grungen och har hämtat många av sina ideal, fast inte alla, i punken. Riot Grrrl-rörelsen var så starkt framförd av den amerikanska tidningen Bust att jag alltid har kallat det för “Bust-feminism”, alltså en i grunden amerikansk feministisk rörelse som fokuserar mycket på sexualitet och livsstil, och ganska lite på jobb, lönevillkor, facklig organisation, arbetsfördelning i hemmet osv. En falang av tredje vågen-feminism helt enkelt. Bust startades 1993, bara ett par år efter att Riot Grrrl-rörelsen drog igång i Seattle, och har fortfarande en stark 90-talsframtoning, de verkar inte ha förändrat sig så mycket sedan dess. Det finns en hel avdelning för gör-det-själv och ett forum som heter She’s Crafty! om jag inte missminner mig. Hur som helst.

Pysselfeminismen förgrenade sig så småningom ut över ämnet nörderi, i samband med uppvärderandet av nördtjejer, och med den kom regressivt nördig konsumtion av 8-bitspel och leksaksrobotar, som var som allra störst i slutet av 90-talet, samtidigt med det vi nu kallar IT-bubblan och som vi på den tiden bara tyckte var underbart. Man kände sig alltid så modern och häftig i slutet av 90-talet! Allt var ett enda stort frossande i japanska FRUiTS-kläder och street style kändes faktiskt roligt och kreativt, och inte bara förstoppat och reproducerande. Vi lade pärlplattor i form av Space Invaders och Nintendo-svampar, limmade upp dem på husväggar, stickade strumpor till lyktstolparna och gjorde high five för att vi “tog gatan tillbaka”. Och det var en kultur som tjejer och killar kunde enas om var skojig, faktiskt. Jag hade min egen Tamagotchi som jag matade, och samtliga plagg i olika karamellfärger. Life was grand.

Men nånstans på 2000-talet, cirka bloggboom 2005, övergick punkpysslandet och nörderiet (dessa två aktiviteter gick stabilt hand i hand, och reportagen om båda företeelserna stod på samma uppslag både i Bust och den svenska lillasystertidningen Darling, vars Bust-beundran var så enorm att de var tvungen att nämna den i nästan vartenda nummer) successivt i girly-girl-Martha Stewartism. Konkret exempel: Bloggaren inside a black apple har medverkat i Martha Stewarts program och visat hur man syr dockor. Inside a black apple-tjejen har själv, och ritar och målar i, en stil som jag utan vidare eftertanke kallar för “indie”. Men hon pysslar som Martha Stewart, och hon är inte ensam, det finns tusentals liknande bloggar. Problemet med att göra något traditionellt på ett sätt som är lite tongue in cheek eller på “mitt” sätt är att traditionen är mycket större och äldre än den egna rörelsen och den egna intentionen, och när den dessutom slukas upp av den allra största rörelsen Pengar, alltså då kan man ju stå där med sina orakade ben i ett rosa baby doll-nattlinne och skrika GIRL POWER! allt vad man orkar. Det är ändå Martha Stewart som vinner.

Nu är vi inne i en andra våg av (feministiskt) pyssel, och pysselläget har alltså förändrats. I pysselfeminismens vagga var det inte i första hand viktigt hur duktig man var, det var den gemensamma aktiviteten som räknades, att man träffades i syjuntor och stickade benvärmare till lyktstolparna och gjorde sin verksamhet både kollektiv, knuten till gatan och anonym. Man ser fortfarande stolpbenvärmarna ibland. Det var kanske inte en form av aktivism som tilltalade mig speciellt mycket, men aktivism var det likväl. Pysslandet som finns nu kommer delvis ur denna rörelse, men nu handlar det istället i stark kontrast till det sena 90-talets och tidiga 00-talets pyssel om att pyssla fint och få många träffar i sin bloggstatistik. Det är ett individualistiskt pysslande, knutet till hemmet och definitivt inte anonymt, det föds tvärtom av så många “Gu va fint!”-kommentarer som möjligt. Det är den aspekten som jag tycker är negativ, guu va fint, du är så himla söt, du är så himla duktig, jag vill vara som du, all sån “populäraste tjejen på skolan”-mentalitet. Inte att man gillar rosa eller piffar sin lampskärm på fritiden, eller i vissa fall på betald arbetstid, det är inte det som är problemet. Det började med att tjejer gjorde saker tillsammans för att reclaima tjejgrejer och samtidigt bilda nätverk mot sexism, detta hände för femton år sedan, det är inget nytt. Vad som är nytt är att man gör samma sak under (mycket vagt) liknande föresatser, genom att till exempel länka till nån som tillfrisknat från anorexia eller genom att utbrista i “You go girl! Gilla dig själv!” i var tionde bloggpost, men egentligen handlar det inte alls om att tjejer ska hålla ihop och arbeta för gemensamma mål, utan om att jag gillar vintagekökshanddukar i mitt kök, jag vill ha mormors gamla klänning hängande på väggen för att jag har så god smak och den går så bra ihop med min vaniljgula tapet - inte för att tänka på mormor och alla kvinnor och deras arbete och snoriga ungar och en klatsch i baken på kontoret, kärlekar och missfall, obekväma underkläder, krigstid och mycket begränsade möjligheter till utbildning. Såsom till exempel i form av en “husmorsskola”.

Mormor och farmor och “herstory” i förritin är kort sagt bara intressant så länge det är snyggt och passar på hyllan bredvid Ittala-bonbonjären. Om det inte är antifeministiskt per se så är det väl åtminstone rätt så anakronistiskt. Och vahettere, ytligt.

Ja, det var ungefär vad jag hade att säga om cupcakebloggar. Tänkte bara tillägga en grej: en del människor tycker helt enkelt att det är kul att baka, direktimportera skitdyrt strössel och virka japanska djur efter specialbeställt mönster. Som aktivitet betraktat är det väl något man får respektera, eller rycka på axlarna åt kanske, det är inte bättre eller sämre än något annat tidsfördriv som förment handlar om att “göra det själv” men egentligen mest bygger på att konsumera. Det är tyvärr den sortens samhälle vi lever i. De invändningar jag i så fall har handlar inte om smak eller vad man tycker är roligt att sysselsätta sig med, utan om hur man använder ord som “kvinnors arbete” och “uppvärdera”, som är politiska uttryck som implicerar att man har en feministisk agenda och tänker både kollektivt OCH historiskt. Om man bara för sitt eget höga nöjes skull tycker att det är roligt att virka en kanin så fine, men kalla inte det att “uppvärdera kvinnors arbete genom tiderna”, för det är att nedvärdera riktigt arbete som farmor och mormor gjorde. Såvida inte hon också kunde ligga på divanen kökssoffan och äta praliner hemkokt kola.

  1. valsen posted this
blog comments powered by Disqus