Emmanuel vid Terasstrapporna, på väg mot Kärnan.
Emmanuel och Moa recenserar Helsingborg!
Jag har alltid varit fäst vid Helsingborg eftersom min pappa är härifrån, och farmor och farfar bodde i en trea på Tågagatan. Jag älskar höjdskillnaderna, att färjorna kommer och går hela tiden, att husen är så ståtliga, att rådhuset ser ut som ett medeltida slott och att det finns konstiga portar med gallergrindar för som går rakt in i berget, och insprängda utsiktspunkter med lusthus i landborgen (en klippa) som leder upp till Vikingsbergsparken. Det är trappor överallt i Helsingborg som dyker upp plötsligt ur grönskan. Alla hus verkar vara från sekelskiftet. Det finns mycket jugendarkitektur, och enorma sekelskiftesvillor som heter Urania och Antoline.
Emmanuel har ingen koppling till Helsingborg, så han ser mest sånt som att Helsingborg är blått, att det är fler brats på gatorna, att folk har stora feta segelbåtar. Det kan jag förstås förstå. På senare år har varken han eller jag varit här ofta, nån gång om året för att gå på Dunkers kanske. Det skulle vi bland annat göra nu. Men först fika!
Ebbas fik ligger på Bruksgatan, man kommer dit genom att gå raka vägen från stationen upp mot affärerna. Det är ett 50-talscafé med en massa prylar i, jukebox, hallonsoda och 50-öreskolor och allt sånt. Det ligger mittemot en skivbutik som jag inte minns vad den heter just nu. Mackorna var rysligt torra och kaffet lite bränt, men vi hade en trevlig stund!
Emmanuel köpte en liten glasflaska i en antikaffär, han gästbloggar om det nu:
I Helsingborg har jag bara varit några gånger. Obehagligt många av dem
har varit i någon slags litterärt eller till och med
scenpoesirelaterat sammanhang.
Någon gång har jag nog tänkt att det vore trevligt att köpa saker i
Helsingborg, men det har liksom aldrig blivit av, fast nu hittade jag
en bra glasflaska som jag behövde eftersom Carl hade sönder flaskan
med kubansk vetivercologne när jag var i Italien. Butiken verkade
annars prissätta saker efter någon sorts helt egen minneshierarki,
saker som varit en del av inredningen på någon gammal krog kostade
skitmycket till exempel. Helsingborgsshoppingen får en trea,
framförallt för rakpryl-affären på gågatan där jag fick lukta på en
massa Penhaligon-parfymer och köpa riktiga rakblad.
På Ebbas fik fick man inte köpa inredningen, och egentligen inte
fotografera heller. Deras mackor var jättetorra och vi sparade locken
för att mata duvor med. Det blev inget med det, Helsingborg är
tydligen en så snobbig stad att de har förbjudit stadsfåglar.
Jaja, GRUMPY! Rakaffären heter för övrigt Gents och jag kan varmt rekommendera ett besök där. De hade mycket fina tvålar och parfymer. Också Bruksgatan/”gågatan”.
Detta var mycket mystiskt för mig: bedstemor, 899 kr. BED-STEMOR? Låter som någon slags åkomma. Som … tremens av nåt slag. Sängliggande i tremens. Emmanuel påpekade att det kanske stod mormor på danska. Jahaaa. Also - alf med får?? Baby med låda?
Sen gick vi givetvis uppför Terasstrapporna för att titta på utsikten. Jag trodde alltid att trapporna upp till Kärnan var hemskt gamla när jag var liten, lika gamla som Kärnan, men de är egentligen från 1900. Men det går väl lika bra.
1300-talstornet Kärnan litegrann i bakgrunden, mäktig grip eller nåt i förgrunden.
Jag älskar den här utsikten! Och koppartaken.
Sen gick vi förbi det förtjusande lilla gula lusthuset i Kärnanparken och ned på affärsstråket igen. Jag vill säga att vi tog den nästan helt övervuxna, vindlande lilla trappan från lusthuset, men E:s skor var hala, så vi valde en säkrare rutt.
Vi gick in i Mariakyrkan, som är väldigt mörk och från 1400-talet, och om detta skrev Emmanuel:
I kyrkan var saker gamla och det satt alkisar och
svor.
True story.
Tornérhjelmska huset, från 1804. Ett av Helsingborgs få trähus.
Trappräcket är taget från en herrgård där en viss Carl Henrik Rooth bodde, därav initialerna CHR samt årtalet, som inte stämmer med när detta hus byggdes. Varför man gjorde så är lite svårt att förstå, men det finns säkert en logisk förklaring (?)
Efter det gick vi ned till hamnen, förbi Stadsteatern och Hamletskulpturerna som jag klättrade på som barn. De är mycket klättervänliga.
Vid vattnet fanns det bulliga sjuttiotalsskulpturer som spelade
Hamlet, utanför Dunkers fanns det sjukt hatiga kaniner och vid Kärnan
fanns det fantastiska gripar och fontäner.
Sightseeingen får en fyra.
Och så var det Dunkers. De hade två utställningar på gång utöver en
fotoutställning som verkade kolonial och pinsam så vi skippade den.
Utställningen PASSION kändes som någon slags pendang till
Last&Lust-utställningen på Nationalmuseum i Stockholm, men var ändå
helt okej. Det är sällan man ser samlingsutställningar som känns mer
som att de är inredda (i rött gummi, porrigt nog) än att de är hängda.
Man kunde väl säga att det äldre och kuriösare inslaget i
utställningen var bäst, även om jag var lite besviken på
Böcklin-tavlan. Någon måste dock ha legat med en curator, för den
absolut mest representerade konstnären, Claes Eklundh, var också
sämst. Tänk er en målare som är för expressionismen vad Markus Birro
är för litteraturen, liksom ett pompöst ältande av kristna och
konservativa dygder, stoltserande med lidande på samma sätt som en
gammal alkis med fuktiga ögon på Fregatten. Så illa. Den andra
utställningen, Andra Rum var mycket roligare. Charlotte Petersen
byggde någon slags utopiska maskiner som lånade da Vincis
ornithopter-estetik och kombinerade dem med en mycket dansk kritik av
nationalism och främlingshat, motion och annat bös. Danskarna lyckas
liksom ofta vara lite självgoda och vulgära även när de menar gott, in
a good way. Även Åsa Maria Bengtsson gjorde bra ifrån sig, hennes
Ofelia-lika Merman var helt otroligt vacker och hon gjorde även rätt
fantastiska bord. En eventuell fyra till konsten, men det kanske bara är för att jag gillar att gå på utställningar.
Jag tycker väl ungefär detsamma. Hängningen av Passion var nästan det bästa, sen var det enskilda verk som jag gillade mycket (Carl Larssons Passionerna och Munnen i ett hörn av utställningen, och Anne-Marie Nordins vaxskulpturer), men samlingen kändes lite hipp som happ och jag fattar verkligen inte överrepresentationen av Eklundh, det var som en halv soloutställning. Sen; jag älskar Graciela Iturbides foton men jag är inte helt säker på att jag tycker att de gjorde sig här. Det var också för mycket på smärta i tolkningen av passion, särskilt kristen smärta, korsfästelse och lidande som kändes lite lätt påklistrat i ett sekulariserat land. Det var så estetiserande att det blev ganska ihåligt. Då blev det också konstigt med de mer tokroliga inslagen i utställningen, alltså det saknades verkligen ett djupare sammanhang. Det var löst.
Hur som helst tyckte jag ändå att det var värt, dels för att att den andra utställningen Andra rum också var bra, och helt annorlunda. Bäst var Åsa Maria Bengtssons bubblande bord och Merman, men de utopiska maskinerna var också fina.
Efter Dunkers var vi trötta och behövde ta oss en styrketår på Kafferepet, Hbgs 120 år gamla kondis. Det är go’a hembygds-art deco-muraler där inne. Ligger på Drottninggatan.
Arildsfontänen, eller Lekande ungdom av Axel Wallenberg, på S:t Jörgens plats.
Efter ytterligare en promenad bestämde vi oss för att äta på Gyllene Prag (S:t Jörgens plats/ Fågelsångsgatan) där jag aldrig hade varit. Det var Emmanuels enda lilla claim till Helsingborg, för här var han med sin skrivarklass för tolv år sedan. Det var tydligen sig likt.
Bra ställe om man saknar en tjeckisk ölhall! All personal var tjecker, så det var inte falsk marknadsföring. Maten var rätt billig och man fick enormt mycket, men den smakade kanske mest flott. Det ändrar inte min uppfattning om tjeckisk mat sen jag var i Prag på 90-talet. Ändå värt. Öl + flott. Och bord av en enda ekplanka. Raj raj!
Vi skulle ha åkt till Råå också, men det orkade vi verkligen inte.
Skulle somnat på tåget om det inte sett ut så här hela vägen hem!
*
Jag ger Helsingborg en stark fyra! Emmanuel nöjer sig nog med en stark trea.
