benknäckarvals

Har läst Murakami till sist. Kanske den författare jag har haft mest fördomar om av alla författarskap jag kommer på just nu. Ungefär såhär har jag tänkt om Murakami: “En författare för tjejer och en del killar som gillar fina 70-talsretrobild-tumblers med fladdrande långa Gunne Sax-klänningar, fjädrar-i-håret och motljus-flares, indiepöpp, katter, stora koppar thé med krystad stavning (det heter TE, okej) och foton på de egna fötterna barfota i sand eller i Converse på gräs. Som en Nick Hornby för fruntimmer. Böcker för folk som egentligen inte läser, i alla fall inte något annat än Murakami, förutom möjligen Per Hagman och så gamla nummer av Pop om och om och om och om igen. Som tycker att ett intresse för vintageklänningar och pastellfärgade bakverk mycket väl kan ersätta läsning. Eller vars läsning bara ska accentuera detta intresse, på sin höjd.” Ungefär som jag tänker att folk som älskar “Silke” av Alessandro Barrico egentligen inte läser utan bara sitter och smeker ett kristallglas med rödvin hela kvällarna och fingrar på kanten av sin sammetscape. 

Men jag gillade Sputnikälskling ganska mycket - gillar dock inte titeln alls, och den bidrog inte till att jag plockade upp den - och nu måste jag nog läsa Fågeln som vrider upp världen. Murakami, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. (Vet inte om detta innebär att jag också måste läsa Silke, men jag är inte riktigt där ännu.) Utöver detta konstaterande så blir det ingen recension, eftersom internet är fullt av tjejer som gillar katter, sina fötter och thé som har skrivit att den är undejbaaj redan. Läs nån av deras. 

Ströläser “Jag minns” av Georges Perec och började samtidigt läsa “Alice B Toklas självbiografi” av Gertrude Stein, eftersom den förstnämnda är lite som att läsa på ett ganska roligt mjölkpaket, och man kan ju inte enbart läsa på mjölkpaket. “Borde” väl ha läst Gertrude Stein innan men har av ytliga skäl ej pallat (när jag var ung var det viktigt för mig att jag kunde identifiera mig med författarna jag läste, vilket blir svårt med Gertrude Stein av flera skäl). Gillar hennes stil ganska mycket, men ibland när det blir långa beskrivningar av konstverk hon äger eller som någon annan ägt, och konstverk någon annan ägt och sålt, så är det tråkigt. Det är roligt när hon beskriver tråkiga människor, typ Picassos tjej. Sjukt trist verkade hon vara. Också roligt: Steins & Toklas kokerska gillade inte Matisse för att han stannade till middan utan att vara bjuden i förhand, speciellt eftersom han frågade först vad det skulle bli för mat innan han bestämde sig. Sånt kunde utlänningar få göra, men inte fransmän. Om det skulle bli omelett så stekte hon ägg istället - “för det går åt lika mycket smör och lika många ägg som för att göra en omelett, men det visar mindre respekt.” 

Respektlöst.

Jag läste Sargassohavet av Jean Rhys (utgiven 1966). Den berättar en annan historia om mr Rochester från den viktorianska megaromanen Jane Eyre av Charlotte Brontë, nu sedd ur den första hustrun Berthas synvinkel istället för Janes. Om ni inte har läst Jane Eyre och planerar att göra det så kanske ni vill läsa den först, och Sargassohavet sen, gärna kanske en månad senare eller mer. Och jag tycker verkligen att ni ska läsa Jane Eyre. Den är enormt bra och har absolut ingenting med Jane Austen att göra, för er som tror att alla engelska 1800-talsromaner är som en småmysig BBC-serie där folk har empireklänning, är ironiska och går på bal. Jane Eyre innehåller visserligen ett fåtal bahytter, men inga baler och inget adelsskvaller. (Det där var min treraders littvet-lektion om 1800-talet, hoppas ni uppskattade den.)

Det är alltså en fördel om man har läst Jane Eyre före Sargassohavet, men det är inte en absolut nödvändighet. Man kan lika gärna läsa Sargassohavet som en postkolonial roman om ras, klass, exil, utanförskap och en fascinerande, vacker och samtidigt otäck naturskildring. Kanske om mentalsjukdom, men främst en kärlekshistoria som går riktigt mycket åt helvete. 

Jean Rhys & en klasskamrat på klosterskolan i Dominica

Jean Rhys föddes och växte upp i Dominica, en liten vulkanisk ö i Västindien, bara hälften så stor som Öland. Här utspelar sig andra delen av romanen, men den börjar på Jamaica. Titeln syftar på den långa resan som både bokens huvudperson och Jean Rhys gör, med ungefär 70 års mellanrum, och i förlängningen deras misslyckade försök att höra till, både i Västindien och senare i England. Dominica blev inte en självständig stat förrän 1978. Jean Rhys dog i England 1979, 88 år gammal. Hon återvände bara till Dominica en enda gång, och det rev upp mycket blandade känslor. Jag tror inte att det är för mycket sagt att hon såg mycket av Bertha i sig själv och sitt eget liv, och inte bara för att de delade födelseplats och för att de flyttade till England som unga på vinst och förlust. I Sargassohavet låter hon henne växa upp i ett hus, “Coulibri”, som baserades på Jean Rhys egen familjs hus Geneva. 

Devon House, Jamaica. Så här såg godsägarhus på Jamaica ut. Det riktiga huset Coulibri/Geneva finns inte kvar, och skulle i så fall ha varit mycket mindre, men byggt i samma stil. Familjen Rhys ägodelar brändes på gården utanför huset i slavupproret 1844, sedan antändes huset. 1930 förstördes det helt i ännu en politisk, anlagd brand. 

Nu kan ni eventuellt sluta läsa, om ni inte önskar spoilers. 

Akvarell av kreolkvinnor, Édouard Marquis, 1867

Det är nästan omöjligt att prata om Sargassohavet utan att hela tiden jämföra och referera till Jane Eyre, om man har läst den, därför blir min läsning en dubbelläsning. Bertha är alltså den galna första hustrun till mr Rochester, inlåst på vinden i hans hus. Hon symboliserar allt som är negativt med mr Rochesters val i livet innan han möter Jane Eyre - Bertha är en kvinna han träffade på en av sina många, rastlösa resor och “lurades” till att gifta sig med för en rejäl hemgift. Hon är vacker men vild “som ett djur”, översexuell med viktorianska mått mätt (vill ha sex överhuvudtaget, med andra ord), och saknar både bildning och förmåga att vistas i möblerade rum, om man får tro maken. Antoinette är hennes riktiga namn i Rhys version, medan Bertha här blir ett namn som mr Rochester ger henne “för att han inte gillar namnet Antoinette” och därmed tar ifrån henne det mest basalt personliga, hennes identitet. 

I Sargassohavet berättas Berthas/Antoinettes historia från det att hon är liten, och hur galen hon egentligen blir i vuxen ålder är inte entydigt, det tycker åtminstone inte jag, även om hennes olycka och förvirring inför olyckan successivt ökar. Tydligt är i alla fall att hon tidigt känner sig rotlös, och mest kanske ensam och orolig. Hon är dotter till en slavägare på Jamaica och föds förmögen, men slaveriet avskaffas, fadern dör och familjen hålls snart enbart samman av Christophine, en kvinna från Martinique som han gav sin hustru i bröllopsgåva, och som stannar kvar av ömhet eller ansvarskänsla. Christophine blir både moderns och senare Antoinettes enda trygghet, på ett förfallet plantage där jorden inte brukas längre och trädgården mer och mer återgår till djungel.

Modern gifter om sig med en engelsman, men isolerar sig av stolthet, eftersom folk skrattar åt dem inne i stan, både vita och svarta. De kallas “vita kackerlackor”, och samtidigt som deras pengar sinar snabbt så ökar rasmotsättningarna. Antoinette tyr sig hela tiden till sin mamma, men stöts bort gång på gång då modern ägnar alla sina omsorger åt hennes utvecklingsstörda lillebror. När han dör slutar mamman helt att notera dottern och går från att ha varit labil till att fullständigt tappa kontakten med verkligheten.  

Antoinette är lik Jane Eyre på många sätt - till skillnad från hur hon skildras i Brontës roman, där hon är Janes totala motsats - 

• De föds egentligen förmögna, betydligt rikare än mr Rochester 
• Deras föräldrar tas ifrån dem när de är barn
• De utsätts för hån, förnedring och att känna sig osynliga - som luft
• Den tid då de har en vän är kort och tar slut på ett våldsamt sätt
• De är självständiga, fantasifulla och perceptiva
• De sätts i klosterskola, undangömda och ur vägen, tills de anses vuxna
• Det som lärs ut till dem om världen och hur den fungerar förvirrar dem och det går emot deras egen uppfattning och erfarenheter - det de upplever som rätt och normalt tycker andra är udda eller fel, t.o.m något som ska straffas med frihetsberövande
• De är förälskade i mr Rochester, som dimper ner in i deras liv oanmäld och obedd, och det förändrar bådas liv radikalt. 

Skillnader mellan Jane och Antoinette är att Janes värld är absolut i skillnaden mellan ont och gott, rättvist och orättvist. Antoinettes värdeperspektiv är mycket mer flytande, relativt - postmodernt, kan man väl säga. Världen runtom henne har blivit rättvisare på ett större plan, men hon blir orättvist, rentav grymt behandlad på ett personligt. Hennes lycka och trygghet är beroende av orättvisa och ofrihet - att hennes mammas slav stannar i familjen och tar hand om henne, att hon själv blir bortgift och skickad till England som en exotisk papegoja. Hon har också en mörkare, mer morbid personlighet än Jane -eller en större medvetenhet om grymhet och död i naturen kanske. Jane är tillräckligt säker på sina värderingar och kunskaper för att kunna lära ut dem till någon annan, Antoinette kommer aldrig längre än till att registrera och reagera. Hon kan känna att något är fel, men hon kan inte diskutera det. Hon accepterar förvirrat de gränser som sätts upp tills hon sparkar bakut (som ett djur), exploderar (som en naturkatastrof). Jane drivs mer av förnuft, Antoinette mer av känsla. Dam vs vilde. 

Mr Rochester är både i Jane Eyre och Sargassohavet skildrad som - innan kärleken får honom att växa som människa, vilket enbart händer i Jane Eyre - ytlig, hård, cynisk, självisk, nöjeslysten, utan egentligt livsmål eller mening, och mycket kylig. Utan att det egentligen nämns någonstans så skulle jag vilja tillägga att han är feg. Vilket man kanske skulle kunna kalla för ett mänskligt och på så sätt intressant drag. Det är också något som gör honom utvecklingsbar. Han är inte bara en gotisk, mörk schablon i ett mörkt och dystert hus som ruvar på en hemsk hemlighet. 

I Sargassohavet finns det också en annan tråd, nämligen att mr Rochester själv framställs som om han håller på att tappa förståndet. Han gifter sig med Antoinette när han “har feber”, och är först förälskad i henne och ständigt upphetsad. Sen börjar han få konspiratoriska brev från en påstådd oäkta bror till henne, och plötsligt börjar han misstänka allt möjligt. Han dricker en massa rom hela tiden, är arg, svettig, hatar regnskogen och alla starkt doftande blommor, han avskyr när Antoinette pratar på patois med Christophine, han avskyr Christophine och att hon inte bemöter honom ödmjukt eller ens kuvat hatiskt, bara klarsynt ogillande. Det som gör honom allra argast är när Antoinette är tveksam till om England ens finns i verkligheten - “det verkar som en dröm”, säger hon och skrattar åt allt han berättar. “Det är det här som är som en dröm” säger han då. Det är England som är verkligheten, och Antoinette ska föras tillbaka till verkligheten. Där hon är maktlös. I Dominica har hon makt över honom, framför allt med sex, men i England verkar hennes röda klänning och stora känslor bara bisarra och vulgära. Hon är inte levande längre, hon blir en nålad fjäril bakom glas. 

Det finns också ett torrare sätt att läsa, om man skulle vilja, som en historia om ägande och vem som äger, en Körsbärsträdgården förlagd till ett sockerrörsfält. Eftersom Jean Rhys tydligt tar Antoinettes parti och ger henne röst och personlighet, och en hel del självbiografiska drag, så är det i så fall inte en moralitet. Men samtidigt - familjen upplöses inför läsarens ögon, av galenskap, fattigdom, ensamhet och våld, och i grunden bottnar allting i att de inte längre äger stulen mark eller stulen arbetskraft. De börjar inte heller arbeta, utan går passivt omkring och säljer av lite möbler då och då. Ägandet blir mer och mer en abstrakt idé, som när modern kräver att Antoinette ska byta klänning, för hon förstår inte att hon inte har mer än en. “Antoinette har många klänningar!” De vet inte ens hur de ska förhålla sig till sin enda lojala vän, Christophine, för att de en gång har ägt henne. När hon bor kvar av egen vilja så vet de inte hur de ska prata om det. Huset de bor i liknar mer och mer en squat, och Christophine är som en squat hon också. Alla människor runtomkring Antoinette och hennes mamma blir som en squat. Det är så mycket mer av brist än att förlora sina ekonomiska tillgångar. Antoinette förflyttar sin hemlösa kärlek från rum till rum, och från rum till person. 

Do you know what you’ve done to me? It’s not the girl, not the girl. But I loved this place and you have made it into a place I hate. I used to think that if everything else went out of my life I would still have this, and now you have spoilt it. It’s just somewhere else where I have been unhappy, and all the other things are nothing to what has happened here. I hate it now like I hate you and before I die I will show you how much I hate you.

Men det är värt att nämna att där perspektivet i Jane Eyre alltid är Janes, så är Sargassohavet både den galna västindiska kvinnan-på-vindens historia och mr Rochesters. Och om Jane och mr Rochester står långt ifrån varandra i Jane Eyre på sina ställen så är det för att han fortfarande inte utvecklats till en god och bra person - i Sargassohavet beror oförmågan att mötas på att de inte förstår varandra, och att maktstrukturerna och deras helt olika värderingar gör det omöjligt för dem att göra det. Det finns frustrerande nog ingen förlösning, men livet bjuder i allmänhet inte på någon förlösning eller absolut upprättelse heller. När de frigjorda slavarna bränner ner familjens hus så känns det kanske bra för dem just den stunden, men det förändrar egentligen ingenting av tvåhundra års slaveri. När Antoinette/Bertha bränner ner Thornfield Hall så får hon inte sin hämnd på mr Rochester och England, istället kan han genom detta äntligen gifta om sig med Jane. Hur mycket hon än - rättmätigt - delar ut sin straffande vrede så blir hennes handlingar enbart uppfattade som onda, mordiska, sjuka och i slutändan också futila. Kanske på sin höjd tragiska. 

Varför ska man då läsa en så deprimerande historia? För att den är så jävla bra, förstås. Har ni redan läst Jane Eyre så visste ni ju ändå att Berthas historia inte slutar lyckligt, och har jag spoilat för er andra så kan jag säga att det är inte spänningsmomenten och överraskningarna som gör boken bra, utan allt annat. Språket, känslan, på ett sätt förtvivlan. Mest skönheten. 

Har ni sett det här reklaminslaget där Amelia Adamo pratar om författare och sin relation med böcker? Jag minns inte vad det är reklam för. Svenska bokhandelsnäringen, antar jag. Hur som, hon pratar bland annat om hur hon ibland “under en mycket smärtsam process” måste gallra bort böcker för att få plats med nya. Jag tycker att det här är väldigt talande för hur man pratar om böcker numera, i allmänhet, i bokbloggar osv, att det är objektet boken som är viktig. Att läsandet handlar så mycket om att “krypa upp i en gammal öronlappsfåtölj (check) med en stor kopp (check) thé (check obskyr stavning) medan regnet slår mot rutan utanför (check)”. Det demonstrativa läsandet, inte innehållet i boken. Det här Jag är en läsande person har blivit så överskuggande allt annat. Självklart måste hon också nämna att “jag är en sån som”. “Jag är en sån som” - alltid har en bok med mig i väskan (check), som alltid läser på tunnelbanan (check), som alltid läser två-tre böcker samtidigt (check), som hellre stannar hemma med EN GOD BOK en lördagskväll (check). Böcker är bara ännu en accessoar för folk som uttrycker sin personlighet genom vad de konsumerar. Alltså gemene man, numera. 

Böcker som objekt är i och för sig väldigt roligt och trevligt, men det är väl inte framför allt ägandet av objektet boken som läsning handlar om? Visst, jag har säkert 15-20 böcker som jag absolut inte skulle vilja göra mig av med, men 15-20 böcker tar ingen större plats på hyllan. Den som säger att man byter bort resten mot nya under en “väldigt smärtsam process” är fånig. Man kan ha en personlig relation med många böcker utan att behöva äga dem. Många av mina älsklingsböcker har jag aldrig ägt, jag har lånat om dem på biblioteket. Det är bara om jag känner att det vore direkt jobbigt att inte kunna slå upp en grej mitt i natten som jag skaffar en bok jag läst tidigare, eller om det är du och jag, boken. Vi mot klabbet. 

Jag skulle vilja vifta med flaggan läsandet vs en snygg bokhylla. Jag tar en diskussion om läsning vilken dag som helst i veckan, men jag är rätt så jävla trött på bilder av snygga utgåvor. (Med disclaimern att vi alla sitter i samma jävla Panache-/Penguinbåt, alltså. Och min mamma gör Artists’ Books. De är jättevackra. Men ni fattar.) 

Brevet från författarfonden kom idag. De delar ut pengar på hösten. Just det ja, jag är ju författare, tänker jag då. Det är alltid något.

Jag vet, vi hittar på ett nytt litterärt grepp för att uttrycka vår ångest och motvilja inför allting, och det inbegriper INTE förruttnelsemetaforer, mjölk som surnar och äckliga insekter! Jaaa!

(Mare Kandre och Birgitta Trotzig har dispens.) 

Ibland när jag läser E. A. Poe så föreställer jag mig miljöerna som i en riktigt rövig tretton-på-dussinet Gothic-/förritinfilm typ Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events, alltså där det bland annat måste finnas ett slarvigt excentriskt laboratorium och det måste också finnas högar med dammiga böcker, uppstoppade djur, snygga timglas och tokiga mojänger, och i bakgrunden alltid en tapet av William Morris, eftersom excentriska professorer alltid är så intresserade av cutting-edge inredningsdesign. ಠ_ಠ 

Nu är det visserligen så att de tretton-på-dussinet excentriska labben kommer från Poe (med flera) och inte tvärtom, men man kan bli så hjärntvättad av Hollywoodifieringen av Gothic-genren. När jag blundar ser jag datoranimerade tomtar och troll som välter ner dammiga luntor fullklottrade med möstiska tecken på golvet, som den tolvåriga huvudpersonen läser sittande i skräddarställning med sina randiga knästrumpor korvande runt anklarna, och ba “What does it mean?!” Sen måste det finnas en viktoriansk spiraltrappa av gjutjärn, femton smutsiga vitrinskåp, tio lönndörrar, ett fantasidjur, någonstans ska det finnas ett urverk eller liknande med snygga kugghjul, i trädgården en knotig ek. Handlingen i filmen ska vara menlös, upprepande och/eller obegriplig. Det är rekvisitan som räknas.

Hm, ja. Med det sagt så gillar jag ändå Gothic, men uppfattningen är som sagt rätt så solkad av de senaste tio årens enorma, och för det mesta fullständigt tomma, överflöd av den sortens estetik. Jag läste Den gyllene skalbaggen (novellen alltså, inte hela novellsamlingen, som heter samma sak) där det finns en excentrisk professor på en ö. Han hittar en skarabé som på ett enormt långsökt sätt leder till en nedgrävd skatt under ett gammalt träd. Det förekommer även uppstoppade fjärilar, för att ange den excentriska professorstonen. Marktjänsten sköts av en trogen gammal neger. Det är mycket bells & whistles i form av skelett, pirater och en skattkarta med ett schiffer som Poe förklarar lösningen på under halva novellen, så om man gillar koder så är det kanske spännande. Lite väl mycket gammal pojkbok, tyckte jag. Jag ger Den gyllene skalbaggen två till tre halta valssteg av fem.