benknäckarvals

Nån som läst Intet liv av Nina Bouraoui (det är ingen snackis, den kom ut för typ tjugo år sen så ni behöver inte se er nervöst omkring) och har lust att diskutera den med mig? Jag gillar inte den speciellt mycket men jag misstänker att det är något i den som jag har missat. Kan inte släppa känslan av att det är som Mare Kandres Bübins unge fast sämre, och det där “sämre” kanske bara är ett tankefel pga att jag jämför. Att jag förväntar mig något som författaren faktiskt inte har utlovat. Stör mig även på att jag inte hittade den när jag var 17-21, då hade jag förmodligen gillat den mycket mer, eftersom det var åldern då min morbiditet peakade. 

Om jag inte får några takers så kanske jag skriver en recension så småningom i vilket fall, men det bär lite emot just nu. Inte så att jag måste hylla alla böcker jag läser, men jag vill gärna ge dem en ärlig chans (= en uppmärksam läsning utan slöa jämförelser). 

Flickan med glasfötter

Under julen tänkte jag läsa cirka fyra böcker, detta inträffade ej. Men jag läste en, Flickan med glasfötter av Ali Shaw, som jag började läsa för säkert två år sen, och sen börjat om från början med kanske fyra-fem gånger och sen kommit av mig igen. Osäkert om detta beror på de sagoaktiga inslagen (jag visste ju att hennes fötter håller på att förvandlas till glas, så det var ingen dealbreaker i sig) eller något i bokens uppbyggnad. Det är en debutroman och det kan man väl säga märks, jag tänkte hela tiden “jag läser en roman”, vilket jag tycker är ganska typiskt för debutromaner. Fast den är fin också. Fin men på några sätt problematisk.

Historien innehåller några av följande aktörer: en ung kvinna vars fötter och ben alltså håller på att förvandlas till glas av okänd anledning och lösningen till denna gåta tänker hon finna på ön, en ung man som är lite ensling och fotograf, en japansk forskare som isolerat sig fullständigt ute i en myr med sin mycket hemliga forskning om minikossor med spröda vingar, och en härva av historia i föräldragenerationen som den japanska forskaren också är involverad i. Allt utspelar sig i nutid på en karg och ihopdiktad ö, St Hauda’s Land, som känns i natur och stämning som Färöarna, nånstans i Labradortrakten eller Island. Naturen och naturbeskrivningarna är bokens starka sida, och en stor anledning till varför jag tyckte att den verkade intressant, den andra är inslaget med fotografen. Det gillade jag.

Det börjar ganska bra och spännande - fotografen Midas och glastjejen Ida möts (oundvikligen) och Midas slits förstås mellan viljan att hjälpa henne och viljan att fotografera hennes fötter hela dagen lång. Fast det är just DÄR jag hade velat ha mer problematik, mer fokus på den biten, för det är intressant tycker jag - en kvinna som på riktigt håller på att förvandlas till en skulptur i blomman av sin ungdom, alltså Pygmalion och kvinnor i allmänhet som objekt ligger ju inte helt långt ifrån tolkningsområdet om man säger. Men Ali Shaw försitter sin chans och ägnar istället större delen av romanen åt att fördjupa sig i sin huvudpersons (som förvånande nog inte alls är tjejen med glasfötter, som det rimligen borde vara, utan den trumpna fotografen) problem med sin döda pappa och sin svårighet att närma sig andra människor - alltså Mannen som inte har nån kontakt med sina känslor-tropen. Den känns inte dagsfärsk i romansammanhang direkt. Speciellt inte som - KOM IGEN - vi har lite andra dramer här? Glasfötter och minikor med vingar? Men enter historien om kylig fader, och hur hunsad och förkrympt mamman var. Hon bor numera på nåt slags hem eller har åtminstone en ständig personlig assistent trots att hon borde vara ca 60 max - säger inte att det är omöjligt att hamna i den situationen av hjärtesorg, men att det är lite berättartekniskt enkelt att göra mamman oförmögen att aktivt delta i handlingen genom att hon är ett andligen avstängt kolli - lite som när man lekte med Barbie och sa “nu sover Ken” när man tröttnade på Ken och bara ville leka med Barbiesarna. 

Det som försvårar läget mellan Ida och Midas är alltså inte främst att hon håller på att förvandlas till glas - vilket då leder till döden om det inte kan stoppas - utan att hans pappa var dum. Samt en förvirrande bihandling om att Ida liknar sin mamma och att det finns en karl på ön som trånar efter henne av den anledningen. För det är ett intressantare drama än hur det känns att förvandlas till glas? Ja, inte vet jag, men så hade inte jag resonerat. 

Ida är tyvärr lite av en pappfigur, bara en tjej vem som helst för Midas att projicera sin ångest och längtan på. Dessvärre passerar romanen inte heller Bechdeltestet, (om jag minns rätt, och om den trots allt gör det så är det i en försumbar passage). Den enda kvinnliga rollfiguren som har något att säga till om är en liten flicka som är dotter till Midas enda kompis, men hon säger å andra sidan mest lite kryptiska wise-beyond-her-years-utsagor som främst verkar vara till för att visa att till och med hon fattar läget bättre än Midas. Med hans känsloliv, med tjajjen, vad som händer mellan människor i ett rum. Spänningar och blickar och sånt. Eh ja. 

Jaha, men är boken helt kass eller? Nej, för naturbeskrivningarna och stämningarna är bra, och japanens forskning ute i myren har jag inte ens gått in på, det är mycket bisarrt med de här korna då, men de har egentligen inget med bokens övriga handling att göra som jag fattade det, vilket var lite av en besvikelse. Såvida de nu inte bara tjänar som en symbol för att ägna hela livet åt något som är skört, vackert och ovanligt liksom kvinnan han aldrig fick och det är det säkert, men mest känns det som ett mycket utstuderat stickspår. Fladderkossorna var bra, även som sagt den mystiska naturen och öns mörka historia, även om jag tycker att man kanske kunde gått längre tillbaka i tiden än till mamma och pappa. Svagheterna är personskildringarna - alla är ganska outvecklade men det är framför allt kvinnorna som fullständigt saknar inre egenskaper utöver “ung och livsbejakande” vs “vissnad och besviken”. 

Jag ger Flickan med glasfötterna tre halta valser: fyra trevande dansesteg för hela St Hauda’s Land med dess vita djur, flygande minikor och glasförvandling och myren, och två vänsterfötter för psykologiskt djup och logisk konsekvens. Menar inte sagoinslagen då, utan snarare logisk konsekvens i verkligheten. Det utropades ett par “men rimligt??” i den Andersdotterska läsesoffan, och knäcktes ett par nötter i irritation. Ändå helt okej julläsning. 

Tänker inte läsa nån bok om någons barndom detta år, såvida den handlar om att växa upp i a) överklassen b) medelklassen c) arbetarklassen. Ungefär samma som förra året, alltså. 

Andra barndomsteman är (relativt) varmt välkomna. 

Konstaterar att jag skrev ungefär 300 % bättre 2011 än 2012. Jag hoppas vid gud att det inte enbart berodde på att 2011 var så sorgligt. 

Kommer inte riktigt ihåg vem det var, kan ha varit Peter Kihlgård, som kom och föreläste för min skrivarklass för hundratusen år sen. Eller så nämndes det bara på littvet nån gång. Poängen var i alla fall att författare kan delas in i två läger: såna som sätter sig och jobbar 9-5 (eller valfri tidsrymd) och skriver om det som de har föresatt sig, oavsett hur de mår, och som inte har något problem med att skriva utkast och skisser även om de från början är riktigt dåliga. Företräds till exempel av i stort sett varenda författare som yttrar sig om yrket i en tidningsartikel samt av Ivar Lo-Johansson som skrivit en bok med denna utgångspunkt, “Att skriva en roman”. Det suddar ju ut mycket av den lutherska misstänksamheten som man kan ha inför skönandar och drönare som tillbringar dagarna på absintcaféer och skriver i delirium - inga ordentliga människor helt enkelt. Inga som förtjänar författarlön! Sen har vi bleeders. Som kan försöka jobba 9-5 allt vad de orkar men de kommer ändå alltid att skriva som bäst när de lider, och när de öser ur sitt sargade lilla hjärta på pappret. Som inte klarar av att skissa på sånt som inte är viktigt bara för att “se om det funkar ändå”. Jag har alltid eftersträvat att vara en 9-5-skribent för det känns mer seriöst, och att man får mer gjort då, men jag har alltid misstänkt att jag egentligen är en bleeder. Och det retar mig varje gång jag märker att jag skriver mycket bättre när jag mår dåligt än när jag mår bra, eller mår neutralt. För vem vill må dåligt? Och framför allt - nu när jag sällan mår dåligt, eller i klartext: är olycklig, kommer jag aldrig mer att kunna skriva mer än “lite underhållande”? Det är ju en mardröm! 

Jag läser ofta företrädare för 9-5-falangen för att de är vanligast, och hur de skriver vilken lögn det är att man skriver bättre när man lider, “när man mår dåligt kan man ju inte skapa alls!” och så känner jag mig alltid lite lugnad då, fast det gnager i mig ändå. Visst, när jag är tokdeprimerad så kan jag inte heller skriva. Det är svårt att kombinera ligga på golvet eller i duschen och gråta med word-dokument. Och även när man är ledsen på det apatiska sättet, alltså egentlig depression, det är också svårt. Men jag tycker att det hjälper oerhört att vara något manisk, den här sorgsna desperationen, den producerar kanske mindre text än det makliga knattrandet med kaffekoppen och suckandet och strykandet, men den producerar bättre text, text som känns, text man blir avundsjuk på. Jag kan bli avundsjuk på mig själv för saker jag skrev då för att jag aldrig hade kunnat producera något liknande i nuläget, och det är av den enkla anledningen att jag är alldeles för nöjd. Jag tror tyvärr att för stor nöjdhet skapar dilettanter och självgoda texter som bara andra självgoda dilettanter vill läsa. Eller åtminstone så tror jag att för stor nöjdhet kräver oerhört mycket mer självkritik och arbete och strykningar för att jobba sig ur, på ett sätt som en sorgsen desperation hade gjort snabbt och överlägset. 

Har läst Murakami till sist. Kanske den författare jag har haft mest fördomar om av alla författarskap jag kommer på just nu. Ungefär såhär har jag tänkt om Murakami: “En författare för tjejer och en del killar som gillar fina 70-talsretrobild-tumblers med fladdrande långa Gunne Sax-klänningar, fjädrar-i-håret och motljus-flares, indiepöpp, katter, stora koppar thé med krystad stavning (det heter TE, okej) och foton på de egna fötterna barfota i sand eller i Converse på gräs. Som en Nick Hornby för fruntimmer. Böcker för folk som egentligen inte läser, i alla fall inte något annat än Murakami, förutom möjligen Per Hagman och så gamla nummer av Pop om och om och om och om igen. Som tycker att ett intresse för vintageklänningar och pastellfärgade bakverk mycket väl kan ersätta läsning. Eller vars läsning bara ska accentuera detta intresse, på sin höjd.” Ungefär som jag tänker att folk som älskar “Silke” av Alessandro Barrico egentligen inte läser utan bara sitter och smeker ett kristallglas med rödvin hela kvällarna och fingrar på kanten av sin sammetscape. 

Men jag gillade Sputnikälskling ganska mycket - gillar dock inte titeln alls, och den bidrog inte till att jag plockade upp den - och nu måste jag nog läsa Fågeln som vrider upp världen. Murakami, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. (Vet inte om detta innebär att jag också måste läsa Silke, men jag är inte riktigt där ännu.) Utöver detta konstaterande så blir det ingen recension, eftersom internet är fullt av tjejer som gillar katter, sina fötter och thé som har skrivit att den är undejbaaj redan. Läs nån av deras. 

Ströläser “Jag minns” av Georges Perec och började samtidigt läsa “Alice B Toklas självbiografi” av Gertrude Stein, eftersom den förstnämnda är lite som att läsa på ett ganska roligt mjölkpaket, och man kan ju inte enbart läsa på mjölkpaket. “Borde” väl ha läst Gertrude Stein innan men har av ytliga skäl ej pallat (när jag var ung var det viktigt för mig att jag kunde identifiera mig med författarna jag läste, vilket blir svårt med Gertrude Stein av flera skäl). Gillar hennes stil ganska mycket, men ibland när det blir långa beskrivningar av konstverk hon äger eller som någon annan ägt, och konstverk någon annan ägt och sålt, så är det tråkigt. Det är roligt när hon beskriver tråkiga människor, typ Picassos tjej. Sjukt trist verkade hon vara. Också roligt: Steins & Toklas kokerska gillade inte Matisse för att han stannade till middan utan att vara bjuden i förhand, speciellt eftersom han frågade först vad det skulle bli för mat innan han bestämde sig. Sånt kunde utlänningar få göra, men inte fransmän. Om det skulle bli omelett så stekte hon ägg istället - “för det går åt lika mycket smör och lika många ägg som för att göra en omelett, men det visar mindre respekt.” 

Respektlöst.

En sak som jag ofta känner mig upprorisk mot är när författare blir intervjuade om sina böcker, i ett långt samtal om huvudpersonernas mål och mening, och författaren säger att hen TROR att huvudpersonen vill eller tycker det ena eller det andra. För oavsett om man skriver in en osäkerhet eller brist på plan och ordning i en person så måste man väl ändå veta själv vad man vill med sin rollfigur - även om det enbart är att den inte vet vad den vill. Att huvudpersonen är osäker innebär inte att författaren är det. Rollfiguren skapas enbart av författaren och läsaren, det finns inget annat, det finns inget magiskt liv som rollfigurerna lever när boken slagit igen. Hur osäker huvudpersonen än är så är författaren helt tvärsäker på att den är osäker, om ni förstår. Att antyda något annat tycker jag dels är pretentiöst, som om huvudpersonen lever sitt eget liv utan författarens vetskap eller kontroll (vilket skriver in författaren som någon slags magiker i sammanhanget, en charmig bild om man är barnboksförfattare men kanske inte om man skriver en klassroman), dels stör det mitt ordningssinne när jag försöker förstå en bok. Det kanske är ett artigt sätt att tillåta intervjuaren eller läsaren sin egen tolkning, jag vet inte, men jag tycker att det missar målet i så fall. Det finns andra sätt att säga “det är fritt för tolkning” än att låta som om ens huvudperson är en bortsprungen katt som man aldrig riktigt vet var man har.

Det är väl ganska givet att det är intressantare om personerna i böcker inte är pappfigurer vars plan man omedelbart ser från början, och om de handlar inkonsekvent eller rentav dumt, det är väl ofta bra. Visst, det kan väl också fylla en funktion att huvudpersonen är förutsägbar, som soldaten Svejk som man kan lita på kommer att göra det mest imbecilla tänkbara i samtliga situationer han befinner sig i - så är han också en satir, en idé. Men generellt sett vill man väl ha en huvudperson som är mångbottnad, som drivs av flera olika krafter och som man inte omedelbart förstår sig på. Alla dessa motstridiga drag skrivs av författaren, och finns med av en anledning. Litterära personer, till skillnad från människor, har inte tid att gå omkring och göra meningslösa saker som inte leder till nånting. De har bara ca 250 sidor på sig att bli levandegjorda, medan en människa har både kött och i genomsnitt 80 års existens som gör henne verklig. 

Detta är min invändning mot “jag tror att han försöker fly från sitt arv men samtidigt känner skuld för att han inte stannar i sin hemby”-typen av författarresonemang. Författaren tror inte, författaren vet. Annars hade det varit meningslöst att ens skriva boken. 

Jag läste Sargassohavet av Jean Rhys (utgiven 1966). Den berättar en annan historia om mr Rochester från den viktorianska megaromanen Jane Eyre av Charlotte Brontë, nu sedd ur den första hustrun Berthas synvinkel istället för Janes. Om ni inte har läst Jane Eyre och planerar att göra det så kanske ni vill läsa den först, och Sargassohavet sen, gärna kanske en månad senare eller mer. Och jag tycker verkligen att ni ska läsa Jane Eyre. Den är enormt bra och har absolut ingenting med Jane Austen att göra, för er som tror att alla engelska 1800-talsromaner är som en småmysig BBC-serie där folk har empireklänning, är ironiska och går på bal. Jane Eyre innehåller visserligen ett fåtal bahytter, men inga baler och inget adelsskvaller. (Det där var min treraders littvet-lektion om 1800-talet, hoppas ni uppskattade den.)

Det är alltså en fördel om man har läst Jane Eyre före Sargassohavet, men det är inte en absolut nödvändighet. Man kan lika gärna läsa Sargassohavet som en postkolonial roman om ras, klass, exil, utanförskap och en fascinerande, vacker och samtidigt otäck naturskildring. Kanske om mentalsjukdom, men främst en kärlekshistoria som går riktigt mycket åt helvete. 

Jean Rhys & en klasskamrat på klosterskolan i Dominica

Jean Rhys föddes och växte upp i Dominica, en liten vulkanisk ö i Västindien, bara hälften så stor som Öland. Här utspelar sig andra delen av romanen, men den börjar på Jamaica. Titeln syftar på den långa resan som både bokens huvudperson och Jean Rhys gör, med ungefär 70 års mellanrum, och i förlängningen deras misslyckade försök att höra till, både i Västindien och senare i England. Dominica blev inte en självständig stat förrän 1978. Jean Rhys dog i England 1979, 88 år gammal. Hon återvände bara till Dominica en enda gång, och det rev upp mycket blandade känslor. Jag tror inte att det är för mycket sagt att hon såg mycket av Bertha i sig själv och sitt eget liv, och inte bara för att de delade födelseplats och för att de flyttade till England som unga på vinst och förlust. I Sargassohavet låter hon henne växa upp i ett hus, “Coulibri”, som baserades på Jean Rhys egen familjs hus Geneva. 

Devon House, Jamaica. Så här såg godsägarhus på Jamaica ut. Det riktiga huset Coulibri/Geneva finns inte kvar, och skulle i så fall ha varit mycket mindre, men byggt i samma stil. Familjen Rhys ägodelar brändes på gården utanför huset i slavupproret 1844, sedan antändes huset. 1930 förstördes det helt i ännu en politisk, anlagd brand. 

Nu kan ni eventuellt sluta läsa, om ni inte önskar spoilers. 

Akvarell av kreolkvinnor, Édouard Marquis, 1867

Det är nästan omöjligt att prata om Sargassohavet utan att hela tiden jämföra och referera till Jane Eyre, om man har läst den, därför blir min läsning en dubbelläsning. Bertha är alltså den galna första hustrun till mr Rochester, inlåst på vinden i hans hus. Hon symboliserar allt som är negativt med mr Rochesters val i livet innan han möter Jane Eyre - Bertha är en kvinna han träffade på en av sina många, rastlösa resor och “lurades” till att gifta sig med för en rejäl hemgift. Hon är vacker men vild “som ett djur”, översexuell med viktorianska mått mätt (vill ha sex överhuvudtaget, med andra ord), och saknar både bildning och förmåga att vistas i möblerade rum, om man får tro maken. Antoinette är hennes riktiga namn i Rhys version, medan Bertha här blir ett namn som mr Rochester ger henne “för att han inte gillar namnet Antoinette” och därmed tar ifrån henne det mest basalt personliga, hennes identitet. 

I Sargassohavet berättas Berthas/Antoinettes historia från det att hon är liten, och hur galen hon egentligen blir i vuxen ålder är inte entydigt, det tycker åtminstone inte jag, även om hennes olycka och förvirring inför olyckan successivt ökar. Tydligt är i alla fall att hon tidigt känner sig rotlös, och mest kanske ensam och orolig. Hon är dotter till en slavägare på Jamaica och föds förmögen, men slaveriet avskaffas, fadern dör och familjen hålls snart enbart samman av Christophine, en kvinna från Martinique som han gav sin hustru i bröllopsgåva, och som stannar kvar av ömhet eller ansvarskänsla. Christophine blir både moderns och senare Antoinettes enda trygghet, på ett förfallet plantage där jorden inte brukas längre och trädgården mer och mer återgår till djungel.

Modern gifter om sig med en engelsman, men isolerar sig av stolthet, eftersom folk skrattar åt dem inne i stan, både vita och svarta. De kallas “vita kackerlackor”, och samtidigt som deras pengar sinar snabbt så ökar rasmotsättningarna. Antoinette tyr sig hela tiden till sin mamma, men stöts bort gång på gång då modern ägnar alla sina omsorger åt hennes utvecklingsstörda lillebror. När han dör slutar mamman helt att notera dottern och går från att ha varit labil till att fullständigt tappa kontakten med verkligheten.  

Antoinette är lik Jane Eyre på många sätt - till skillnad från hur hon skildras i Brontës roman, där hon är Janes totala motsats - 

• De föds egentligen förmögna, betydligt rikare än mr Rochester 
• Deras föräldrar tas ifrån dem när de är barn
• De utsätts för hån, förnedring och att känna sig osynliga - som luft
• Den tid då de har en vän är kort och tar slut på ett våldsamt sätt
• De är självständiga, fantasifulla och perceptiva
• De sätts i klosterskola, undangömda och ur vägen, tills de anses vuxna
• Det som lärs ut till dem om världen och hur den fungerar förvirrar dem och det går emot deras egen uppfattning och erfarenheter - det de upplever som rätt och normalt tycker andra är udda eller fel, t.o.m något som ska straffas med frihetsberövande
• De är förälskade i mr Rochester, som dimper ner in i deras liv oanmäld och obedd, och det förändrar bådas liv radikalt. 

Skillnader mellan Jane och Antoinette är att Janes värld är absolut i skillnaden mellan ont och gott, rättvist och orättvist. Antoinettes värdeperspektiv är mycket mer flytande, relativt - postmodernt, kan man väl säga. Världen runtom henne har blivit rättvisare på ett större plan, men hon blir orättvist, rentav grymt behandlad på ett personligt. Hennes lycka och trygghet är beroende av orättvisa och ofrihet - att hennes mammas slav stannar i familjen och tar hand om henne, att hon själv blir bortgift och skickad till England som en exotisk papegoja. Hon har också en mörkare, mer morbid personlighet än Jane -eller en större medvetenhet om grymhet och död i naturen kanske. Jane är tillräckligt säker på sina värderingar och kunskaper för att kunna lära ut dem till någon annan, Antoinette kommer aldrig längre än till att registrera och reagera. Hon kan känna att något är fel, men hon kan inte diskutera det. Hon accepterar förvirrat de gränser som sätts upp tills hon sparkar bakut (som ett djur), exploderar (som en naturkatastrof). Jane drivs mer av förnuft, Antoinette mer av känsla. Dam vs vilde. 

Mr Rochester är både i Jane Eyre och Sargassohavet skildrad som - innan kärleken får honom att växa som människa, vilket enbart händer i Jane Eyre - ytlig, hård, cynisk, självisk, nöjeslysten, utan egentligt livsmål eller mening, och mycket kylig. Utan att det egentligen nämns någonstans så skulle jag vilja tillägga att han är feg. Vilket man kanske skulle kunna kalla för ett mänskligt och på så sätt intressant drag. Det är också något som gör honom utvecklingsbar. Han är inte bara en gotisk, mörk schablon i ett mörkt och dystert hus som ruvar på en hemsk hemlighet. 

I Sargassohavet finns det också en annan tråd, nämligen att mr Rochester själv framställs som om han håller på att tappa förståndet. Han gifter sig med Antoinette när han “har feber”, och är först förälskad i henne och ständigt upphetsad. Sen börjar han få konspiratoriska brev från en påstådd oäkta bror till henne, och plötsligt börjar han misstänka allt möjligt. Han dricker en massa rom hela tiden, är arg, svettig, hatar regnskogen och alla starkt doftande blommor, han avskyr när Antoinette pratar på patois med Christophine, han avskyr Christophine och att hon inte bemöter honom ödmjukt eller ens kuvat hatiskt, bara klarsynt ogillande. Det som gör honom allra argast är när Antoinette är tveksam till om England ens finns i verkligheten - “det verkar som en dröm”, säger hon och skrattar åt allt han berättar. “Det är det här som är som en dröm” säger han då. Det är England som är verkligheten, och Antoinette ska föras tillbaka till verkligheten. Där hon är maktlös. I Dominica har hon makt över honom, framför allt med sex, men i England verkar hennes röda klänning och stora känslor bara bisarra och vulgära. Hon är inte levande längre, hon blir en nålad fjäril bakom glas. 

Det finns också ett torrare sätt att läsa, om man skulle vilja, som en historia om ägande och vem som äger, en Körsbärsträdgården förlagd till ett sockerrörsfält. Eftersom Jean Rhys tydligt tar Antoinettes parti och ger henne röst och personlighet, och en hel del självbiografiska drag, så är det i så fall inte en moralitet. Men samtidigt - familjen upplöses inför läsarens ögon, av galenskap, fattigdom, ensamhet och våld, och i grunden bottnar allting i att de inte längre äger stulen mark eller stulen arbetskraft. De börjar inte heller arbeta, utan går passivt omkring och säljer av lite möbler då och då. Ägandet blir mer och mer en abstrakt idé, som när modern kräver att Antoinette ska byta klänning, för hon förstår inte att hon inte har mer än en. “Antoinette har många klänningar!” De vet inte ens hur de ska förhålla sig till sin enda lojala vän, Christophine, för att de en gång har ägt henne. När hon bor kvar av egen vilja så vet de inte hur de ska prata om det. Huset de bor i liknar mer och mer en squat, och Christophine är som en squat hon också. Alla människor runtomkring Antoinette och hennes mamma blir som en squat. Det är så mycket mer av brist än att förlora sina ekonomiska tillgångar. Antoinette förflyttar sin hemlösa kärlek från rum till rum, och från rum till person. 

Do you know what you’ve done to me? It’s not the girl, not the girl. But I loved this place and you have made it into a place I hate. I used to think that if everything else went out of my life I would still have this, and now you have spoilt it. It’s just somewhere else where I have been unhappy, and all the other things are nothing to what has happened here. I hate it now like I hate you and before I die I will show you how much I hate you.

Men det är värt att nämna att där perspektivet i Jane Eyre alltid är Janes, så är Sargassohavet både den galna västindiska kvinnan-på-vindens historia och mr Rochesters. Och om Jane och mr Rochester står långt ifrån varandra i Jane Eyre på sina ställen så är det för att han fortfarande inte utvecklats till en god och bra person - i Sargassohavet beror oförmågan att mötas på att de inte förstår varandra, och att maktstrukturerna och deras helt olika värderingar gör det omöjligt för dem att göra det. Det finns frustrerande nog ingen förlösning, men livet bjuder i allmänhet inte på någon förlösning eller absolut upprättelse heller. När de frigjorda slavarna bränner ner familjens hus så känns det kanske bra för dem just den stunden, men det förändrar egentligen ingenting av tvåhundra års slaveri. När Antoinette/Bertha bränner ner Thornfield Hall så får hon inte sin hämnd på mr Rochester och England, istället kan han genom detta äntligen gifta om sig med Jane. Hur mycket hon än - rättmätigt - delar ut sin straffande vrede så blir hennes handlingar enbart uppfattade som onda, mordiska, sjuka och i slutändan också futila. Kanske på sin höjd tragiska. 

Varför ska man då läsa en så deprimerande historia? För att den är så jävla bra, förstås. Har ni redan läst Jane Eyre så visste ni ju ändå att Berthas historia inte slutar lyckligt, och har jag spoilat för er andra så kan jag säga att det är inte spänningsmomenten och överraskningarna som gör boken bra, utan allt annat. Språket, känslan, på ett sätt förtvivlan. Mest skönheten.