benknäckarvals

Jag drömde att Xiu Xiu hade släppt ut en massa vita pudelvalpar i Malmö, en del med skär rosett, en del med blå, men de flesta utan. Jag oroade mig för att de skulle bli överkörda vid Amiralsgatan, och plockade upp en efter en, men när jag plockat upp en så såg jag att det stått en till bakom den första, så jag kunde inte bära alla. Gatan var hårt trafikerad och det var natt. Hundarna sprang längs vägrenen och kunde inte bestämma sig för om de skulle försöka springa över gatan. Så mötte jag Jamie Stewart och Angela Seo längs Amiralsgatan när jag kom med hela famnen full, och de tittade på mig och log som om jag var en lyckad del i deras levande installation, och jag sa att pudlarna skulle bli överkörda i trafiken, brydde de sig inte om det? Jamie Stewart sa att han brydde sig om djur men mer om människor, vilket är en för fattig replik vad gäller både filosofiskt djup och retorisk skärpa för att ens få förekomma i mina drömmar, Angela var mer deltagande men sa ändå bara “vi får se vad som händer”. 

I lägenheten som jag bodde i var det för övrigt besvärligt att hysa valpar, för det stod en skittråkig snubbe där och berättade ett tråkigt utterskämt som börjar gulligt men som slutar med att man äter upp uttrar som kastanjer i en påse. Och jag tänkte bara “men gud, ut ur min lägenhet med dina tråkiga utterskämt”. 

Jag drömde att jag var i Trelleborg och att det såg ut som en blandning mellan Oxford och en semesterort i Kroatien med stora klippor i havet. Man kunde gå ner under vattnet och promenera på ryggstöden till en lång rad parkbänkar, och plocka på sig gamla halvfulla nagellack som folk ställt på havsbotten. Sen var jag på ett högstadiedisco i Bjärnum som hette Deodato där det var fullt med raggare. 

Jag drömde att jag gick i en hemsökt japansk charmskola och att skolans lag i längdskidor försökte köra över mig ute i skogen.

Drömde att jag var medbjuden som sällskap åt Patrick Wolf på hans turné, med lön från skivbolaget. Men Patrick var ganska jobbig och använde mig bara som den som gick för att leta reda på skivor i ett enormt skivrum som fanns med på turnébussen, som han sen stod och spelade vid sina turntables medan ett turnésällskap på tio-tolv personer var tvungna att lyssna. Han hade också anmärkningsvärt dålig musiksmak i drömmen, jag skulle bara hämta skivor med Faith No More och liknande muskelrock. 

Var hade du tänkt sova, då?

Jag drömde att jag satt i ett rent parodiskt Hyper Island-möte vid ett långt konferensbord av blont trä, och alla runt bordet lekte med sina nya elektroniska prylar; spel, telefoner, whatnot. Eller hivade upp påsar med nya, absurda sneakers på bordet. Chefen var jättenöjd med allting. Under mötets gång framgick det mer och mer att “vår funktion” var säljare, och jag sa att jag aldrig föreställt mig att jag skulle bli säljare. Faktiskt att “det sista jag trodde att jag skulle bli var säljare”. Chefen och de andra tittade surt på mig, och chefen sa “Vad trodde du att du skulle bli då?” “Ja, snarare art director i så fall”, sa jag. Varpå chefen svarade: “Jaha. Var hade du tänkt sova då?”

För alla vet ju att en AD måste sova på hatthyllan efter jobbet? Jag fick aldrig veta vad denna kryptiska fråga betydde, men alla andra skrattade hånfullt och knowlingly, så tydligen var det ett allmänt känt faktum.

Jag såg Trolljegeren i helgen. Drömde att jag drog ett skogsrå inför rätta, och var domare.

Nu är det nog bäst att E kommer hem snart, jag drömde att Conor Oberst gav mig ett par tumvantar som han broderat text på. 

Drömde att jag skrev ett mellanting mellan dikter och insekter med genomskinliga vingar. Trollsländor, flugor, steklar - allt med genomskinliga vingar där man ser nerverna. 

Jag drömde om två tjejer som bodde grannar med varandra och delade samma intressen för 40-talsdesign, lindy-hop och den typen, och de bodde också i likartade lägenheter. Båda tecknade och satte upp sina teckningar på väggen. Det var bara det att den ena var lite mer begåvad än den andra, hade lite bättre smak, ritade lite bättre, gjorde lite snyggare designer för klänningar, satte upp håret lite snyggare. Den andra tjejen stal A-tjejens saker, inte bara teckningar och prylar, utan också hennes metallblå ödla och hennes blå burfågel. Fågeln hette Blue Ciel. När den bestulna tjejen stormade in i den andra tjejens lägenhet och såg alla sina saker - fågeln, ödlan och sina teckningar på väggarna - så skrek hon att den andra försökte stjäla hela hennes liv. Men ingenting gick egentligen att bevisa, för lägenheten såg som sagt mer eller mindre likadan ut. Det var samma runda, tunga soffbord med intarsia, samma modeteckningar med tjejer som hade rund, upprullad lugg, och samma klänningar. Den som hade stulit förnekade allt.

Även om båda visste hur det låg till så kunde ingen annan övertygas om stölden. Det var inte heller så att den bättre tjejen var miltals bättre, utan bara något bättre. De stulna teckningarna på väggen skulle lika gärna kunna vara ett lyckokast, en ovanligt bra dag vid ritbordet. 

*

En gång för länge sedan när jag hade konto på Lunarstorm så var det en tjej som stal mina dagböcker och publicerade dem som sina. Det var så märkligt att se sitt liv upprepas dag för dag av en annan människa. När man tittade på varandras sidor kunde man inte vara anonym, så det var alltid lätt att hitta den som kopierade dagböckerna, men hon svarade aldrig på varför hon höll på som hon gjorde, hon avslutade bara sitt konto och öppnade ett nytt fejkkonto, kopierade min dagbok igen och så började det om. Hon brydde sig inte ens om att ändra namn på personerna, men ibland strök hon vissa bitar som inte passade ihop med skarven mellan hennes eget och hennes fingerade liv. Jag fick aldrig veta varför hon gjorde som hon gjorde, om det var för att jävlas eller någon slags skev beundran, som när man kalkerar av en bild i en bok. Hon var envis i alla fall, för hon gjorde om det tre-fyra gånger. Till slut försvann hon bara. 

Jag hade en så jävla rubbad dröm, och jag bryr mig inte om att ni tycker att drömmar är jättetråkiga, nu måste jag skriva ner detta så jag inte glömmer det. Drömmen hade tre avgränsade delar:

1) Emmanuel och jag skulle bo i mina föräldrars sommarstuga, fast det var snarare en sommarlyxvilla i två våningar. På andra våningen längst in hittade vi ett stängt rum, och där inne låg tre personer i asäckliga SM-dräkter och hade sex på diverse asäckliga sätt. De hade också en stor doktorsväska, old style, till bredden fylld med grejer de tagit från vårt hus. 

Först skulle jag ringa polisen och kicka ut dem, men när de hade satt på sig vanliga kläder blev det en The talented mr Ripley-situation. Det var två eleganta dandys och en tjej, och Emmanuel var helt förtrollad av dem. De var artiga, roliga och gjorde sig snabbt hemmastadda i huset. Först var de tvungna att “duscha av sig innan de gick”, sen stannade de till middag och plötsligt hade de bott där i två dar. Jag följde efter dem vart de än gick och såg till att de inte stal något, medan de verkade ta det väldigt lugnt med ett glas vitt vin i handen vid alla tillfällen man såg dem. Emmanuel började bete sig helt Stockholmsyndrom och ville att de skulle stanna med oss hela sommaren, och det höll verkligen på att bli en kris mellan oss för att jag inte ville det. Han började anklaga mig för att vara trångsynt och att de bara var free spirits som hade en lite annorlunda syn på mitt och ditt.

Till sist lyckades jag få igenom att de skulle gå, helt surt för att det “faktiskt var mina föräldrars hus”, och Emmanuel var då helt emot det. Däremot fick jag absolut inte ringa polisen, för då skulle han mer eller mindre lämna mig. Under tiden som de var där började jag även misstänka att de hade mördat någon, för de betedde sig klart psykopatiskt och hade vapen med sig. Men jag tog aldrig reda på den saken. När de hade gått saknades det tretton tavlor på väggarna och en massa andra saker. 

2) Jag åkte till Irland och var där i något slags skolprojekt. Skolan satt ihop med något slags hotell eller officiell byggnad där folk kom och gick hela tiden, det var mycket trappor och hissar. Vår första skoluppgift var att skriva en låt och text till Hästpojken, och jag skulle skriva all text till ett nytt album av honom. Jag var rätt motvillig, för jag har aldrig lyssnat på Hästpojken och visste inte vad det skulle vara för typ av texter. Jag hade bara en eftermiddag på mig, så jag tänkte låsa in mig på mitt hotellrum och försöka skriva klart.

Inne på hotellrummet hade några andra elever en jättejobbig housefest, och jag försökte hitta en lugn plats i sviten. Det kom hela tiden in packade, dryga människor och tyckte att jag var tråkig som satt ensam. Jag var helt TÖST JAG MÅSTE SKRIVA TEXTER TILL HÄSTPOJKEN! Då kom det två dryga små irländska ungar med mycket fräknar och snodde min väska, och tog hissen till en annan våning med den. Jag sprang efter och tog nästa hiss, men den våning där de klev av och dumpade min väska (i ett orkesterdike på en balkong ovanför presidentens plenisal) fick man ta hissen dit men inte därifrån. Jag klättrade ner i orkestern, som spelade, för att ta min väska, och folk skakade ogillande på huvudet och tsk tsk-ade. Jag tappade en enorm nyckelknippa rakt i huvudet på en musiker, och en kille i trappan väste “Det där är faktiskt min pappa!” När jag väl kom ur orkesterbalkongen så hade jag ändå inte väskan med mig, så jag var tvungen att vänta tills hela konserten var slut för att hämta den, och alla i hela salen glodde ogillande. 

Sen tog jag nån trappa ner för att strypa småglinen, men träffade en tjej i klassen istället. Hon var ganska mesig, men hon hade tagit mig till en fantastisk art deco-musikalbar tidigare under kvällen som jag bara surmulet hade fnyst åt då, så jag sa att jag var ledsen för att jag hade neggat på den fantastiska lokalen, och att vi kanske kunde hänga lite. Hon tyckte att vi kunde gå en promenad, så det gjorde vi. 

3) När vi hade gått en stund kom vi plötsligt ut på landet, och det var slingriga grusvägar och gröna kullar överallt. Vi kom till en nerförsbacke med torvkanter, som jag förs försökte klättra upp på men det gick inte speciellt bra, för torven gav inget fäste. Sen såg vi en hukande förskrämd liten flicka i trasor som sa att det vore bäst om vi gömde oss. Det kom något nerför backen som mest liknade en stor traktor på håll, men när den närmade sig var det ett slemmigt monster. Vi hukade i ingången till en gammal kolgruva, och plötsligt var världen förändrad - en slemdrypande fantasyvärld där människor var slavar och sattes i en programmerad loop om de inte självmant betedde sig fullständigt underdånigt. Ett litet slemmigt djur satte sig och bajsade gult bajs ner på oss där vi satt och hukade, och när vi varit fem minuter i den här världen var vi alldeles indränkta i slem. Vi kröp på alla fyra och försökte se ut som om vi också var i en arbetsloop, för att undvika uppmärksamhet, och letade efter en utgång.

När vi hittade en utgång och slog upp dörren stod en helt vanlig kille som tjejen kände där, i ett rent rum med normala kläder, och sa typ What’s up! “Åh, äntligen nån som inte är i en loop!”, och han sänkte rösten och sa “Jag är också i en loop.” Jaha, crap. Vi försökte hitta en annan utgång, och i förrummet till en ytterdörr satt ett helt gäng hukande, smutsiga människor och sa “Ni kommer aldrig ut den vägen!” med mer fatalism i rösten än vid ingången till Dantes inferno. “Try me” tänkte jag och slet upp dörren. Där ute var det en sorts vaktvärld, enbart fylld med skrämmande och farliga saker för att hindra slavar från att rymma. Viktorianska spöktjejer som förföljde en, öppna gravar, monster & the works. 

Sen vaknade jag. 

I dreamt I was going to buy four pair of ugly shoes/boots, but while I was waiting in line to pay, I changed my mind and bought a huge Diane Arbus photo instead. #betterdeal

Inatt drömde jag om en man som sålde brud- och brudgumskläder, och han älskade verkligen att sälja bröllopskläder men han var så dålig på det att ingen köpte av honom. Han kunde till exempel föreslå att bruden skulle sätta ihop flera bälten till lederhosenhängslen. Kläderna han sålde var helt okej, men han var värdelös som smakråd. Ingen som lämnade hans butik köpte något, oftast tackade de för sig och skyndade iväg så fort som möjligt. För att dra in lite extrapengar bötfällde han alla som parkerade utanför butiken för felparkering, trots att det stod “kundparkering”.

*

För er som aldrig klickar på enskilda inlägg och läser kommentarerna, jag rekommenderar att åtminstone min bror gör det på förra inlägget …

En annan sak, om man svarar på ett inlägg i Tumblrs reply-funktion (detta kan ni enbart göra om ni själva har Tumblr) så kan jag inte svara. Det finns ingen reply-reply alltså. Vill ni ha svar så skriv i Disqus; då måste man först ladda inlägget utanför dashboard. Nu svarar jag här istället, för den här gången:

Hej Malin/parisfrukost-tumblrn! Roligt att du vet vem jag är, fast jag vet fortfarande inte vem du är, vilket gör det hela lite förvirrande. Hoppas att du och Björn får tag på varandra igen i alla fall.