benknäckarvals

Påskbrasan sprakar glad!

Sommarens sista fjäril lirkade sig in genom jalusierna, i tron att det var någon trevlig trädhåla kanske. Sen kom den inte ut igen. Det var då den väckte mig så att jag fick släppa ut den. Det var en påfågelöga.

Att sova i Emmanuels nya hem har sina sidor. Det är begränsad avskildhet, minst sagt, då jag hör alla människor som går på toaletten. I huset finns bara toa i hallen, och inte heller på alla våningsplan, utan en toalett för ca 10 lägenheter. Ja. WC är vägg i vägg med huvudändan av sängen. Det saknas möjlighet att möblera på något annat sätt.

Det jobbiga med toa i hallen, utöver att den är ganska snuskig och man måste ta med sitt eget papper, är att varje gång någon går på toa på natten så vaknar halva huset och får samma briljanta idé. Det utlöser en diskret kösituation, där ingen vill bli sedd i pyjamas kl 4 på morgonen med en toarulle i handen, men alla står och avvaktar på ljudet av en upplåst dörr. Jag väntar bara på att jag kommer att stöta på någon i beckmörkret, kissnödig och sömnig och sjukt osugen på att hälsa på grannarna. Den grejen ogillar jag ganska mycket. Det gamla torrdasset finns för övrigt kvar på gården, men det är redskapsskjul nu.

Utöver att man ständigt hör folk gå omkring i detta hus, som är från ca 1890-1910, så vetter rummet mot en gata som inte borde vara trafikerad men som ändå är det. På nätterna kör en snorunge med trimmad moped fram och tillbaka, och det är mycket folk som går förbi, fulla och med relationsproblem som de måste ventilera högt och argt. På dagarna hänger kvarterets ungar utanför och försöker ibland ta sig in - jag antar att den slitna utsidan har en liknande attraktionskraft på kids som ett övergivet hus har. Att det är det mest spännande som finns här i området, eller att det är som en flaga färg som när den väl lossnat måste pillas på mer och mer. Begripligt, men inte så kul att det alltid är nån som rycker i dörrhandtaget, knackar på rutan eller klättrar in på gården över cykelskjulet. Härom veckan var både el och värme av för att några ungar klättrat sönder en (jävligt dåligt dragen) elledning på taket till vedboden. Det är Villa Villerkulla här - alla uttag är “jordade” men jag tror inte att elen i det här huset är speciellt säker för den sakens skull. Allt är på upphällningen och har aldrig skötts ordentligt. Trappan ut i trädgården håller på att totalt haverera, och endera dagen kommer någon att göra sig seriöst illa när den rasar ner i källaren under.

På gården växer naturen upp genom sprickor i betongen som inte längre kan kallas sprickor utan snarare fläckar av jord. Hortensian dignar över högar av ruttnande äpplen. Man står nånstans mellan overklig skönhet och ruinens brant.

Jag tvättar för första gången på två månader, utöver två fultvättar med underkläder som jag pressat in nånstans under juni och juli. Kan konstatera att allt som inte är svart eller brunt (alltså allt annat än “basplaggen”, om man nu får kalla kläder för 250 kr för basplagg och inte bara kläder av dålig kvalitet i en småtrist färg) är blommigt eller rosa. Min inre 18-åriga punkare blänger klentroget. 

Kan även nöjt konstatera att samtliga underlakan och kökshanddukar har monogram. Tyvärr inte mitt monogram, men ändå.