Livet enligt hemnet.
Posts tagged hus:
Hus i Ramlösa brunnspark
Den uppmärksamma läsaren minns kanske att jag har varit ute på bilfärder och letat bostad åt min mamma, i två år, vilket i fråga om specifika krav och pittoreska vyer inte varit helt olikt ett avsnitt av En plats på landet, om ni nånsin sett detta tv8-program. Om ni inte har det så är det en överglad liten mäklare som fraktar runt unga par och pensionärer på den engelska landsbygden och försöker hantera deras orealistiska förväntningar på kombinationen pris, fräschör och läge. Mäklare är generellt inte en yrkesgrupp jag tycker speciellt synd om, men när jag tittar på det programmet kan jag understundom tänka “stackars jävel”. Och även om jag högaktar min mor och beundrar hennes gusto och uthållighet i att knacka på hos fullständigt okända människor som inte satt in nån bostadsannons och fråga om de eventuellt hyr ut (för att inte tala om alla mail till slottsherrar om deras grindstugor och arbetarbostäder) så har jag ärligt talat inte haft så stora förhoppningar om att hon ska kunna pricka av alla sina förväntningar från den långa listan. Den ser ut ungefär såhär:
* Det ska ligga vackert på landet
* Det ska ligga inom ett väldigt specifikt område i norra Skåne
* Det ska inte vara ett ensamt hus, utan ligga i anslutning till antingen fler lägenheter eller nära en större gård (som alltså är hyresvärden)
* Det ska helst vara ett hus som är ca hundra år gammalt, med äldre fönster, trägolv etc och det får inte vara sönderrenoverat
* Det ska vara ett någorlunda fräscht badrum
* Det ska inte finnas JOBBIGA grannar: de ska inte vilja umgås för mycket, det ska inte finnas skällande hundar, jordbruksmaskiner, trafik, fläktar etc och helst inga stora blå studsmattor och en massa bös på gården
* Det får gärna finnas en kamin eller vedeldad spis och i så fall billig eller gratis ved som de som bor på gården tillhandahåller
* Väldigt viktigt är att det inte ska finnas en trädgård som hon måste sköta om - men det får jättegärna finnas en fin trädgård som nån annan tar hand om
* Det räcker inte att det ligger vackert på landet - promenad- och cykelvägar ska vara trevliga och inte speciellt trafikerade också, och allra helst ska man inte behöva gå tillbaka samma väg till sitt hus utan kunna gå hem i en runda
* Det får gärna vara större än 40-50 kvadratmeter så hon kan ha sin verkstad där
* Det ska inte kosta mer än ca 5000 inklusive värme
Idealboendet hade alltså varit: arbetarbostad i anslutning till slott, gammal statarlänga som numera är lägenheter, Skånegård där en av längorna hyrs ut, gammal bak- eller tvättstuga som byggts om till gäststuga etc. Det är inte det att dessa boenden inte existerar, det gör de, det är bara det att de brukar kosta mer eller också kommer de med konstiga specialklausuler från hyresvärden. Såg bland annat en bostadsannons från en slottsherre som ville att hyresgästen var en trevlig flicka som samtidigt kunde rasta hans hundar “och kanske städa lite och göra andra lättare sysslor runt huset”. Så man ska betala för att få vara piga alltså.
Hur som, vi har tittat på boenden (eller drömda boenden) i gamla lantbruksskolor, vattenkvarn vid å, Skånelängor, herrgårdar, slott, ett gammalt fattighus och åkt genom bokalléer, stått vid slottsdammar och tittat på ankor och formulerat mail och kikat in genom fönster och utforskat gamla övergivna stuterier och klappat femhundraåriga ekar. Vi har himlat med ögonen åt slottsägare som tror att de ska kunna ha nån slags “konferenser” i sina lokaler och därför inte hyr ut. Vi har sett vackra hus i fel natur och rätt natur med fula hus.
Ett hus i Ramlösa brunnspark igen. Bor ni i Skåne, åk hit! Både parken och husen är jättefina.
Nu har min mor “landat” ett hyreskontrakt på en marklägenhet i ett hus från 1850, med tre rum i fil, 90 kvadratmeter, en trädgård på baksidan med gamla fruktträd och ett dignande valnötsträd, en fungerande kakelugn och gratis ved, en gård på framsidan med kullersten och stor järngrind och lång kastanjallé upp till huset, en gammal katt, två gamla hästar, helt normala grannar och en varmhyra på 5000 riksdaler. Man kan cykla hela vägen till Brösarp (Österlen) på gamla banvallen som numera är grusad, och det ligger 3 km från stan och 4 km från stället där hon dansar fyra gånger i veckan. Och ändå “mitt ute på landet”. Dessutom ligger den precis vid ett område där det finns väldigt mycket sjöfåglar, med fågeltorn, och min pappa är nog där minst en gång i veckan och hänger. Mina föräldrar är, som jag kanske eller kanske inte nämnt, särbor sedan ett par år och min pappa är, som jag garanterat har nämnt, die hard-fågelskådare.
Pappas enda klagomål när han var där och tittade: “Nu kommer du inte till Börjes längre!” (den närmaste vägen till Öland går inte längre via det legandariska billighetscaféet, hästbutiken och varuhuset Börjes i Tingsryd, räknat från mammas nya bostad), samt “Vilken snygg skrivbordsstol, följer den med huset?” till den nuvarande hyresgästen. När hyresgästen sa “Nej, den är min, men tyvärr har jag inget skrivbord som passar till” så var pappa snabb: “Men det har jag! Vill du köpa det?” Sedan utbyttes telefonnummer och snart är faderskapets hushåll kanske ett 200-kilos ekskrivbord fattigare. Jävlar vilken krämare.
Men åter till själva huset. Jag trodde faktiskt aldrig riktigt att mamma skulle hitta den där drömlägenheten, för det var för många krav, och jag har länge hintat om att hon kanske skulle se sig om efter en trevlig 40-talstvåa i närheten av en park istället. Men nu är jag så himla glad att hon faktiskt hittade den till slut att det känns som om det är jag själv som ska flytta dit, och jag vill att det ska vara sommar så jag kan cykla hela vägen till Österlen!!
Portar jag bott i
Svenskar flyttar i snitt elva gånger i sina liv. (källa: my trusty friend SCB) Denna siffra har jag redan med råge passerat, och jag räknar med att flytta fler gånger innan jag dör (hoppas jag verkligen - inte för att jag på något sätt ogillar mina nuvarande digs, men jag vill gärna nån gång igen få bo lite större än i 1 rum med kokvrå, plus att jag när en diffus dröm om att leva i närheten av en skog eller ett fält eller nåt sånt därnt). De absolut flesta bostäderna jag har haft har varit rum av hyresvarianten, under korta perioder delar av ett rum. De flesta rummen har varit placerade i Malmös södra innerstad inom en radie av cirka 1,5 km. Lite patetiskt, när man tänker på det. Ni vet att man brukar säga att fölk förritin i bondesamhället bara flyttade i genomsnitt nån kilometer under sin livstid, och att de få kilometerna räckte för att man skulle kunna undvika inavel. Jag är typ under den nivån!! Närå, mina delar av släkten har hållit sig på tryggt avstånd från varandra. Och i de fall det funnits risk för min egen fortplantning så har jag också sejfat, genetiskt sett. Det har dock inte varit aktuellt hittills.
Var var jag, PORTAR ja! Jag flyttade hemifrån när jag var 18 år och 7 månader gammal, innan dess bodde jag i olika hus. Villor, alltså. Mina föräldrar blir lite upprörda om man refererar till deras hus som “villor”, eftersom de tycker det ordet låter burget. För mig är det nog mer neutralt, typ vanlig trist 70-talsvilla. Hur som.
I, som här inträden, låten hoppet fara!
Port 1: Surporten på Ronnebygatan. Ganska bisarr port, men eftersom det var min första så visste jag inte vad man borde förvänta sig. Längst ner bodde en tant med en långhårig, ganska tjock tax som hette Daisy. Min kille och jag var absolut yngst i porten (hade varit lite svårt att vara yngre utan att vara ett barn, faktiskt) och bodde högst upp. En tant på mellanplan var extremt gammal men bodde ändå själv. Varje dag släpade hon ner sin stora, äkta matta och borstade försiktigt av den med en liten borste på piskställningen. En gång när jag fått en adress slarvigt nedskriven på en papperslapp och inte hittade gatan på kartan, tänkte jag fråga henne var gatan låg. Jag förmodade att hon som var så gammal måste veta ALLA gator i Malmö. Hon släppte glatt in mig och började babbla om det ena och andra, att hennes son kom varje dag och tog hand om henne men att hennes dotter var död, och oh vad fina pianofingrar jag hade! Fem minuter senare, när hon tog en sekunds paus i sitt babblande, så blev hon jätteorolig för att jag var i hennes lägenhet. Hon hade på ett par minuter glömt varför jag var där, vem jag var och dessutom pratade hon om att hennes (döda, som ni minns?) dotter snart skulle komma.
Saved by the bell, för då kom hennes son på besök, och jag kunde diskret förklara mitt ärende utan att damen dog av skräck. Gatan hittade jag aldrig.
Vid ett annat tillfälle var det en lapp uppsatt i porten, med mycket darrig handstil, där det stod “Vem har tagit min silversked som jag använde när jag drack kaffe på gården? Du är en tjuv!!!” Jag har en viss idé om vem som satte upp den.
På nämnda gård satt alltid minst två tanter (70+) och gaggade, och det kändes verkligen inte som att det var läge att ta sig en stol och sätta sig i närheten, så jag tror aldrig att jag någonsin satt på den gården. Allting var lite som i en Anderssonskans Kalle-film, ett despotiskt tantvälde. Av nån jävla anledning fanns det kvar en 30-talsregel om att man inte fick tvätta på söndagar (hej hemmafrunazism?) och nån gång tjuvtvättade vi ändå, varpå en tant ovanför genast stack ut fönstret och skrek att hon minsann tänkte ringa hyresvärden.
Vår yngsta granne var en tjej i 30-årsåldern, rätt tråkig men inget fel på henne annars, förutom att hon hade helt orimliga krav på oss för att grannsämjan skulle hålla. Bland annat ringde hon på en kväll och meddelade att vår tv stod precis där hennes säng var, och kunde vi kanske möblera om den så hon kunde sova? Det kunde vi ju då inte, dels för att WTF? och dels för att tv-uttaget sitter där det sitter - tänkte inte skaffa en fyra meter lång förlängningssladd enbart av detta skäl. Plus att det var helt uppenbart en tv-hörna, hela rummets uppbyggnad gjorde att det var ett bra ställe för en tv-hörna. Möjligt att hon hade en sovalkov på sin sida av väggen, vilket i så fall var korkad planering när man renoverade huset nån gång i början av tv:ns inträde i samhället, men knappast vårt fel. Vi gjorde en deal om att hon fick knacka i väggen när det var för högt, vilket hon också gjorde med besked ungefär varje kväll klockan halv tio. Tyckte lite synd om henne samtidigt som det var extremt störigt att knappt kunna höra vad de sa på tv, för det var i det läget vi hamnade till slut. Och jag är inte lomhörd på något sätt.
Jaha, vad mer om surporten. En av tanterna brukade ta av sin benprotes och ställa den mot väggen medan hon satt och solade. Det var en sån där gammal som verkligen ser ut som ett ben, så det var lite sådär. Hon hälsade aldrig någonsin tillbaka under de två år jag bodde i huset, utom en enda gång precis innan jag flyttade. Det såg ut som om hon formade ordet “hej” med största ansträngning, som när man försöker prata i en dröm.
I början tyckte jag att allt det här var lite komiskt, men sen hände en grej som gjorde att jag tröttnade på det där huset och dess jävla The Tenant-invånare för gott. Jag gjorde ett litet försköningssförsök (gården bestod av asfalt och soptunnor) och planterade fröer i några blomsterlådor som inte användes till något. Det kom upp små söta blå och rosa blommor - förutom då att dan därpå hade någon ryckt upp alla blommor och slängt dem i soptunnan. Enbart, föreställer jag mig, för att jag hade inkräktat på deras kärringgård och att odlingen inte var sanktionerad av HYRESVÄRDEN.
Sent den sommaren flyttade jag därifrån, ganska exakt två år efter att vi hade flyttat in. Då var det skitdåligt mellan mig och min kille, flytten var kasst planerad och grejerna nedstoppade i en massa påsar huller om buller, och vi hade lyckats säga upp elen innan vi hunnit dammsuga, så vi fick ligga på knä och PLOCKA bort damm från heltäckningsmattan. Värden var asnöjd med städningen men sa samtidigt att hela lägenheten skulle totalrenoveras innan hösten - allt skulle slitas ut och golvet skulle slipas. Tack för inget, värdjävel (vi hade velat få golvet slipat under hela tiden vi bodde där, dessutom, men det var inte det värsta just då).
Next up: ungdomsporten, där jag bodde ensam för första gången i mitt liv.
Le Qasr-al-Kharana
Ett av ökenslotten i Jordanien från 700-talet. Ser ut precis som porten till Qarth i Game of Thrones! Eller snarare, porten till Qarth ser ut precis som porten till ett jordanskt ökenslott. Scenen utanför porten i öknen “The Garden of Bones” är dock uppbyggd i ett stenbrott utanför Dubrovnik. Även scenerna inne i Qarth är inspelade i eller utanför Dubrovnik.
Rutigt.
“Hyresgäst”
Av alla hus jag kollat på så gillade jag detta bäst. Fotot var alltså med i en husannons. Jag vet inte vem hyresgästen är, men om vi ska vara petiga så handlar det väl mer om en squatter. Gissar på igelsquat?
I worry.
I got 99 problems but a chimney ain’t one.
The joy of pine
Jag har tittat på hus hela helgen. Jag ska inte köpa något hus, inte just nu, men jag gillar att titta på hus, faktum är att jag tröttnar aldrig på det. Både fina hus, bisarra hus och fula hus. Furuhus. Och “varsamt renoverade” hus, det värsta av allt.
Här ska jag bo.
Nu ska jag bara hitta ett användningsområde för nio rum.
Edit: Det ska jag uppenbarligen inte alls, för efter att ha varit tomt och oälskat i över ett år så blev det såklart budgivning DAGEN EFTER jag postade detta! Jinx.
Portvakten på Karlavägen 45. Lennart af Petersens, 1964
Benknäckarvals uppmärksammar yrkesgruppen: portvakter!
I Sverige är yrket så gott som helt utdött, i och med porttelefoner, fastighetsskötare och städfirmor. I Frankrike finns det omkring 56 000 portvakter, eller concierger, de flesta i Paris. 85 % är kvinnor i medelåldern och uppåt, med en lön på ca 6000-10 000 kronor där bostad & el ingår. Hälften av tjänstebostäderna är mindre än 35 kvm. En stor del av dessa portvakter har portugisiskt ursprung. Förr var de ofta från Spanien, men även då oftast äldre kvinnor. Under 1800-talet gick det en portvakt på 90 personer i Paris.
Portvaktens kök, Storgatan 16, 1½ trappa. Lennart af Petersens, 1968.
“Janitor” som idag oftast innebär städare/vaktmästare betydde från början dörrvakt på skolor (ursprung: 1580-tal, från latinets ianitor, dörrvakt, från ianua, dörr). I den bemärkelsen är rollfiguren Argus Filch på Hogwarts School of Wizardry and Witchcraft en äkta “janitor”. Argus Filch är en “squib”, eller “ynk” på svenska, någon som fötts av en trollkarl och en häxa, men som själv inte kan trolla. De räknas som trollkarlssamhällets lägsta kast. J.K Rowling beskriver deras tillvaro som ett “sad kind of half-life”, då de föds in i ett samhälle där de inte tillåts gå i skolan och det finns få yrken de kan ta. Det krävs inte heller av dem att de anmäler sin existens till The Community, vilket jag tolkar ungefär som att de saknar personnummer. De finns inte, med andra ord. Man undrar ju om J.K Rowling har klassperspektiv på Filch. Argus Filch är klassiskt otrevlig och sur, och snokar, som nidbilden av en portvakt. Han får enligt vad jag vet aldrig någon upprättelse eller egen historia. Fast jag är ingen Harry Potter-expert, så jag kan förstås ha fel.
Notera att ordet “vaktmästare” egentligen betyder, som hörs på ordet, den som övervakar byggnaden. Inte städare eller reparatör. På 1800-talet hade denna titel mycket högre status än den har idag. Men nu gällde det alltså portvakter.
Portvaktsyrket kom till Sverige i samband med att de första hyreshusen byggdes på 1850-talet, och det blev mer folk som passerade och större behov av att hålla koll. Läser man gamla ungdomsböcker som utspelar sig i Stockholm så finns det gärna en sur portvakt som kritiskt synar alla som går in och ut ur huset och låser porten om man kommer hem för sent. Portvakten jobbade nämligen inte dygnet runt - 7-22 var en ganska normal arbetsdag. Men man fick inte sova åtta timmar för den sakens skull, för den viktigaste arbetsuppgiften var inte att vakta porten, utan att elda i husets pannor, och det var man tvungen att göra klockan fyra på morgonen. Ett ungefär lika kul och vilsamt jobb som fyrvakt, med andra ord (fast med färre trappsteg). Men förutom dåliga arbetstider och låg lön var jobbet nog inte så betungande. Det tråkiga var att man alltid var tvungen att hålla sig hemma och inte kunde ta helg. Fördelen var att ensamstående kvinnor som annars saknat försörjning kunde vara portvakt till långt efter pensionsålder och fick nånstans att bo. Alternativet hade varit fattighuset.
I Frankrike har portvaktsjobbet försvunnit i snabb takt, men det börjar nu plana ut då man uppvärderar yrket igen. Många tycker att det är bättre med en människa i porten än en porttelefon, eftersom portvakten fyller en viktig social och sammanhållande funktion i huset. Under en värmebölja 2003 överlevde fler äldre människor som hade portvakt, och boende med portvakt mår överlag bättre. Jag kan tänka mig att det är en kombination av att det alltid finns någon att prata med och att portvakterna ofta jobbar extra med att städa lite osv. Svart hemtjänst helt enkelt. Man kunde ju önska att Frankrike hade lite mer uppstyrd äldrevård, men portvakt är samtidigt ett ganska skönt mellan-stolarna-jobb som jag inte helt kan förkasta. Nån som håller koll på ungarna på gården utan att direkt lägga sig i, som en jourhavande mormor, ajabaja-polis och nån att stå och snacka skit med. Jag tänker på folk som inte får hemtjänst för att de inte är sjuka nog, men som ändå skulle må bra av att nån håller lite koll på dem. Att de lämnar lägenheten ibland. Vaktar så att ingen smyger upp och eldar upp vinden, såna grejer. Det vore väl rätt bra?
(Och vore det inte alls bra så är det väl strunt samma egentligen, för portvakterna lär inte komma tillbaka igen när de nu väl försvunnit.)
Portvakt Holm står vid sin lägenhet och pratar med Per Wästberg. - af Petersens, 60-tal
*
Några källor: Portvakten - en älskad och hatad institution, Sydsvenskan 9 mars 2010
http://sv.wikipedia.org/wiki/Portvakt
Skönlitteratur om portvakter: Igelkottens elegans - Muriel Barbery
Eller se den som film: Igelkotten
Malmö - Tekniska skolan (Pauli gymnasium) och synagogan
194/365. Nyhem i Arlöv
Här gick min cykelväxel sönder.
188/365. gården
Jag saknar den.
185/365. Drömhus
Nu ska jag berätta om ett hus som min mamma visade mig på Öland. Det var till salu då, men det är nog sålt nu. Mamma presenterade det som Drömhuset.
Huset såldes med alla inventarier. När vi kom dit var dörren olåst, så vi gick in! Fast det kändes lite förbjudet.
Jag tänker så här, att man inte får chansen att se Drömhuset så ofta. Så då får man ta en titt.
Med annonsen följde en lång historia om huset och familjen som bott där sedan 60-talet.
Huset var i hemskt dåligt skick när det köptes, och säljarens mamma hade varit livrädd för att flytta dit till en början. Jag tror att hon var från Västerbotten, men hon blev förälskad i Öland. Som man lätt blir.
De fick bara köpa huset på villkoret att de lovade att bruka jorden som hörde till. De var egentligen inte bönder, men försökte så gott de kunde. Pappan hade försökt sig på alla möjliga smått hopplösa projekt, som att odla tuja.
Till slut hade de bara givit upp bondelivet och bott kvar ändå, tills det kom en kontrollant som skulle se till att de hade jordbruk.
De skulle egentligen få sälja eftersom de inte uppfyllde kraven för att få bo där, men eftersom de älskade sitt hus så mycket fick de bo kvar ändå. Marken arrenderades ut till en annan bonde istället. Fast han var visst inte så mycket bättre.
Från början ska det ha bott någon som ägde ett stenbrott här, under sent 1800-tal.
Det fanns fler rum, och en helt fantastisk punschveranda, som ni ser lite av på första bilden, men det bodde någon i huset medan de väntade på att det skulle bli sålt, så vi ville inte gärna gå runt där då. Vi hade ju trots allt bara klampat in, glada i hågen. Drömhuset! Jag hoppas de som köpte det har vett att älska det ordentligt.
