benknäckarvals

Idag fick jag en text som var ca 300 ord lång som hade “avslutande anmärkningar”. Kan man ens formulera några avslutande anmärkningar till trehundra ord? Är inte hela texten så att säga både the Alpha and the Omega? Vad kommer härnäst, ett tweet med fotnoter?

Denna alla hjärtans dag kom jag att tänka på den mest värdelösa fest jag någonsin har varit på. Det var en snubbe med ful slips som frågade om mitt jobb, och av okänd anledning började han prata om min chef. Min chef som han inte visste vem det var, ska jag tillägga. Och av lika okänd anledning råkade jag nämna att jag inte riktigt vet vem som är min chef, jag tror att de är två. Varpå han exploderade och sa att man inte kan ha två chefer. Nähä, sa jag, men de är i alla fall två. NEJ DET ÄR OMÖJLIGT, NÅGON MÅSTE VARA HÖGSTA ANSVARIG. Jag: “alltså jag tror att det är nåt slags kompisföretag? Jag har inte så mycket kontakt med dem.” Men han vägrade släppa detta, och idiotförklarade mig typ för att mitt jobb inte har en tydlig chef. Samtidigt som han arbetade upp en högröd ansiktston. 

Sånt här, betydligt mer än Flashback och kommentarerna på Aftonbladet egentligen. får mig att känna mig sensationellt alienerad. Jag tror att jag har mer gemensamt med en masaj än med den typen av människor som får kortslutning av tanken på att ett företag har två personer som bestämmer. I vart fall önskar jag mig mer gemensamt med en masaj. 

när jag tänker på pengar

När jag tänkte på pengar 2009 var samma som när jag tänker på pengar idag. 

Nu i september har jag jobbat som översättare i sex år. Tanken svindlar, som man säger. Tanken på att jag inte har varit inskriven på universitetet - eller någon form av utbildning - sedan 2004 svindlar ännu mer. Jag är definitivt avhögskolefierad, i meningen att detta på något sätt skulle uppta min tankeverksamhet längre. Det känns ungefär lika avlägset som att gå på gymnasiet. Väntan på nästa CSN-utbetalning, att läsa kurslitteratur, plugga till en tenta, oroligt fråga vad som hände på förra föreläsningen, dricka öl med kursare - allt är borta. Det är som en öde ö ute till havs, som existerar men utan att det berör mig på något sätt. Det gäller förstås inte de vänner jag lärde känna, i bemärkelsen riktiga vänner, men det säger sig själv. 

Det är så himla annorlunda att jobba. Det är en truism förstås, men ändå. Det är inte bara knegandet, deadlines, fikarum för dem som har såna, lönen förstås, utan mentaliteten. Nu jobbar jag iofs med akademiker, och översätteriet är väl på sätt och vis så nära man kan komma att fortsätta sitta hemma och skriva en D-uppsats, fast ändå verkligen inte. Mina “tolkningar” eller “infallsvinklar” om världen eller boken jag läser (översätter) just nu är ganska oviktiga. Jag ska bara leverera en produkt. I tid. Utan fel. Det är knappt ens att andra översättare alltid vet att yrket innebär mer än att fungera som en avancerad utgåva av Google Translate med inbyggd stavningskontroll. Det är inte precis någon som frågar efter vad jag har för synpunkter, eller hur de eventuellt färgar översättningen. Men det är det ingen som efterfrågar på andra jobb heller, i allmänhet. Man kanske startar ett “program” för att öka jämställdheten på arbetsplatsen eller “bli mer klimatsmarta”, men det är avgränsade åtgärder, inte en pågående diskussion. Inte ett MINDSET. *klök*

På universitetet invaggas man under flera år i den trygga övertygelsen om att “alla” - åtminstone lektorn och kursarna och de övriga på fakulteten - bryr sig om vad man tycker, även om det man tycker bara råkar vara att Miss Secret Agent är “en jättesexistisk film” (äkta exempel på analys från Populärkultur A). I arbetslivet är det i allmänhet inte en jävel som bryr sig om vad man tycker, snarare kan de gå omkring och hysa ett diffust agg mot en för att de misstänker vad man tycker, och att de misstänker att de inte gillar folk som tycker så. Det är ett hårt uppvaknande, säkert, om man nu skulle minnas uppvaknandet längre. Så istället för att diskutera sånt som angår en så håller man käften. Men det slutar inte där, för till slut håller man käften om vad man tycker om karaktärer i tv-serier också, eller det senaste keffa humorprogrammet på svensk tv. För kollegor på jobbet gillar inte samma som du, de tycker inte att sånt som är hemskt samtidigt också kan vara ganska roligt, de tycker att boken du absolut inte vill läsa är fantastisk, de tycker att det keffa humorprogrammet är jätteroligt. Man vill inte vara en sån som gömmer sig men man blir det ändå, för allt annat är så himla jobbigt. Skavigt. Snor dyrbar tid från ens surt förvärvade lunchtimme eller ciggpaus. 

Översättare pratar mest om grammatik, huruvida nånting är en anglicism eller en danism eller om det är okej, hur det är “bäst” att skriva nummer, och om passiv s-form är en styggelse eller kan vara praktiskt ibland om man inte vill skriva “man” hela tiden. Om man ska stryka versalisering fastän kunden vill ha det, för att det är objektivt fel. Det finns säkert värre saker att prata om på jobbet, svenska humorserier till exempel. Men utöver fördelen att få veta bäst hela tiden (tyvärr vet alla översättare bäst, och korrekturläsaren vet allra bäst) så är det ingen som frågar efter ens andra, eventuellt intressantare, själsliga förmågor än att lokalisera ett förlupet subjekt i en mening och sätta tillbaka det på dess rätta plats. Förhållandet bör kunna översättas till de flesta andra yrkesgrupper, skulle jag tro. På många jobb pratar man nog inte ens om jobbet i sig. Man infinner sig bara. 

Det är det som får mig att känna mig mest främmande inför högskolestudenter, inte åldersskillnaden eller tjatet om tentor, duggor och CSN. Att de tror att varenda liten åsikt de har kommer att förändra paradigmen, bara genom att de är lite extra arga i grupprummet. Minns vagt hur jag sett folk smälla papperssamlaren i bordet så gummisnodden flög av och pappren kom lite i oordning, och sedan storma ut med en liten ilsketår i ögonvrån, och det enbart för att någon i gruppen hade en något avvikande åsikt - dock i stort sett exakt samma som de själva. Den personen kan till och med ha varit jag. Det känns som väldigt längesen. 

Här sitter man i plagget som ibland kallas negligé och ibland underklänning, och korrekturläser en enkät om ett känt leksaksmärke som bland annat tillverkat en mycket rolig bilmack med hiss och ett stall som sa mu när man öppnade dörren. Avdelningen oväntade framtidsutsikter när jag var 18. 

The Flashy Type - Edward Georgi

Hela nästa vecka ska jag översätta informationsskyltarna som står vid sevärdheter ute i naturen - slott, kyrkor, fornminnen, gamla kvarnar, ovanligt snygga skogar - runt Ystadstrakten till engelska. Det blir mycket termer som jag inte är helt hundra på, som flamskväv och gatuhus till exempel, men det blir nog kul! Som sexton utflykter med Sommarkortet! Det blir som att blogga om förritin med lön. 

Marsvinsholm - John

Gården övergick omkring 1630 till Otto Marsvin, som byggde slottet och uppkallade det efter sig själv. (fniss) Ja, marsvin betydde ju då tumlare (den svenska “delfinen” eller egentligen tandvalen) men det är ändå kul. Guinea Pig Castle. 

det kulturella kapitälet

Bakgrund för följande konversation: Min kille jobbar på ett call center. Han trivs inte med det. Han är trots detta mycket duktig på att svara i telefon, och “vänder” många kunder, det vill säga får kunder som ville säga upp sitt abonnemang att stanna kvar. Eftersom hela hans “team” har “vänt” många kunder ska de få åka på en kryssning med Finlandsfärja. Varken han eller jag har åkt Finlandsfärja.

- Fick just erbjudande om att simultanläsa en palestinsk poets dikter på lördag och jag ba “sorry, ska på Finlandsfärja”. Borde jag ångra mig?

- Det beror väl på dina prioriteringar. Får du betalt? (<- me, always the månglare)

- Knappast mer än gratis öl. Men det vore spännande. Det vore å andra sidan Finlandsfärja också, och arabiska poeter kanske man får träffa en annan dag.

- Man har ett hyfsat kulturellt kapital om man kan säga det och mena det.

- Jo, det var lite min poäng också. Låt mig bara komma ur arbetarklassen ekonomiskt också, plx?