Den här skivan kom ut för exakt två år sedan (31 maj 2010), och då glömde jag bort den/ignorerade den eftersom jag hade tröttnat lite på The Divine Comedy, som aldrig någonsin gör något annat än teatrala ironier över den bildade engelska medelklassen, blinkningar till klassisk litteratur, med pompösa arrangemang. Även om det är bra melodier och roliga texter så ledsnar man lite på själva konceptet. Tio skivor med samma liksom. Men nu råkade jag lyssna på den, och den är riktigt bra. Nu när sommaren börjar är det ett perfekt tillfälle att återupptäcka den eller lyssna på den för första gången, för den som känner sig glad men tycker att “Euphoria” kanske är lite att ta i för att beskriva det.
The Complete Banker kan man börja med.
Det fina med Neil Hannon är att han gör både satir som är rolig och bra musik, annars brukar det antingen bli inte speciellt bra satir eller inte speciellt bra musik när man försöker sig på den kombinationen. Vet inte hur många som klarat av det egentligen, kommer just nu bara på The Kinks och Dead Kennedys.
