När jag ser annonser som är formulerade som “Tips för en platt mage” så tänker jag:
Tänker mig att den platta magen är en person, som Tummen och Tummens mamma. Och att den platta magen har tråkigt och inte vet vad den ska ta sig för om dagarna.
Nu ska jag lära er hur man tar reda på växters och djurs namn på engelska, eller från engelska till svenska, det är jättelätt för det mesta och väldigt användbart. Du ska till exempel ta reda på det engelska namnet för åkergroda, herregud, hur ska detta gå? Ja, då googlar du bara åkergroda, får upp en post på wikipedia troligen, och så tar du det latinska namnet och googlar på det också! Vips har du fått fram en sida om The Moor Frog - Rana arvalis! Praktiskt va? Önskar att detta system fanns för precis allting på hela internet.
Flerspråkig gråda.
Jag blandar ihop tillförlitlig och tillräknelig. Tillförlitelig. Tillförräknelig. Jag blir otillräknelig av det! Gud vilka störiga ord.
Idag gick jag till botten med en fråga jag haft i bakhuvudet ganska många gånger: varför säger man ploga snö men plöja åker? Plog som plog, borde det inte heta plöja snö också? Eller ploga åker. Tydligen har SvD försökt besvara frågan men jag kände mig inte riktigt tillfreds ändå.
Alltså fortsätter jag, utan att fördenskull utmåla mig själv som någon professor i språk, jag vill bara verkligen veta: Ordet plog är ruskigt gammalt, inte helt oväntat, och finns i olika varianter på flera olika germanska språk. Engelskans plough/plow är från samma proto-germanska ordstam. Verbet “plöja/plough” - att använda en plog - är från tidigt 1400-tal i engelskan och från 1500-talet i svenskan. Ordet snöplog är däremot inte så gammalt, naturligtvis, men mycket äldre än man skulle kunna tro ändå. Snowplow förekommer för första gången i en text från New Hampshire i USA 1792, och jag vet inte när det användes första gången i Sverige, men det finns t.ex en text från 1805 i SAOB: “Vägarne här, der man aldrig plogat, äro (alla) lika stora.” och från 1831 - “Förra veckan skulle timmerkörare på sjön Molnbyggen i Leksand ploga sig väg.” Alltså långt innan snöplogen som motordriven maskin kom, och det är då antagligen inte heller en direktöversättning av “snowplow” utan ett ord som bildats parallellt i Sverige, helt enkelt från funktionen att röja upp en körbar fåra i snön.
I svaret i SvD tas upp att man kan använda “plöja” i överförd, abstrakt betydelse - att plöja igenom en bok till exempel - men att man inte kan “ploga” igenom en bok. Anledningen skulle vara att ordet “plöja” innehåller omljud, och omljud är ett äldre sätt att konstruera verb än plog/plogar, och eftersom ordet plöja är äldre än ploga så använder man det lättare i överförd betydelse. Det är väl sant såtillvida att jag aldrig hört någon säga det, men det finns faktiskt använt på exakt samma sätt i text: “Kristendomen, som . . plogade vägen för en ny tid.” - Zacharias Topelius (1843), eller “Det gevär, som väg oss plogat ur Dädret utaf tjugu strider.” (1841) Äldsta nedtecknade bruket av ploga istället för plöja: “Plogbar” - “Om mark som kan plöjas”. Ur en vetenskaplig avhandling från 1748. Är det gammalt nog?
Jag tänker mig att det gemensamma “språkminnet” som en talande befolkning har inte är speciellt långt, så det borde egentligen inte spela så stor roll om ett ord först nedtecknats 1748 eller 1550. Ingen av oss kan minnas så långt tillbaka i tiden ändå, inte med mormors eller mormorsmors hjälp heller. Snarare har det kanske “alltid” - eller sen man hade slutat bilda verb med omljud då - funnits ett parallellt bruk av orden ploga/plöja som vi har glömt bort, eftersom man numera oftast utgår från skriven text när man bestämmer sig för “vad det egentligen heter”, vilket var en absurd tanke förritin. För det heter ju det som man säger, naturligtvis! Få människor pratar om att de ska ut och plöja åkern, för det finns få svenska bönder, men i vissa dialekter är det ganska vanligt att “plöja snö”. Så varför skulle inte det kunna vara lika rätt? Om man nu ska utgå från att det äldsta ordet vinner.
Svensk Ordbok godtar i alla fall “Åkern var just plogad”, så det avgör väl saken. Sur kommentar på det, efter artikeln i SvD: “Eftersom Svensk Ordbok försöker sudda ut skillnaden mellan två distinkt olika verb så bör man betänka att det finns SM i plöjning. Vad jag vet finns inte SM i plogning.” En smått obskyr tävling är knappast ett bevis på att det är två “distinkt olika” verb. För den som är intresserad finns både tävlingen “International Plowing Match” och “The Annual Autonomous Snowplow Competition” - där den ena är en tävling i plöjning och den andra en tävling i snöplogning. Att det är “två helt olika tekniker och maskiner” är irrelevant, eftersom varken ordet plöja eller ploga utgår från maskinens exakta tekniska egenskaper, som i centrifug-centrifugera till exempel, utan båda betyder röja väg. Det ena i jord, det andra i snö. Om nu folk tyckte att den hästdragna snösvängen skulle heta plog så fanns det väl en anledning. Man kallade inte slåttermaskinen för “sensommarplogen” t.ex.
Med detta anser jag det bevisat att man kan plöja snö likaväl som man kan ploga den, och att man kan ploga åkern likaväl som man kan plöja den. Och att man dessutom, om man vill, kan använda ordet ploga i överförd betydelse. Det är bara att sätta igång.
Stör mig på en grej i vanligt förekommande copy: “Bla bla-medicinen hjälper mot tungskav MEDAN bla bla-medicinen hjälper mot svininfluensa”. Vad menar ni? MEDAN trodde jag att vi antingen använde så här: “Jag läser lite MEDAN potatisgratängen står i ugnen” eller också så här “Jag har rakt hår MEDAN min bror har väldigt lockigt hår”. Antingen betyder medan “under tiden” eller också betyder det “MEN”, alltså en motsättning gentemot det föregående påståendet. Det är inte en lite elegantare synonym för “och”, som många copywriters verkar tro. Visserligen finns det väl någon slags smärre motsättning i att olika mediciner verkar mot olika åkommor, men knappast så att man vill speciellt påpeka den, eftersom det är underförstått att Albyl inte verkar mot samma sak som Pevaryl gör (det hoppas jag iaf). Vad ni är ute efter är ett kommatecken. Bla bla hjälper mot bla bla, bla bla hjälper mot bla bla. Inte två motsatsförhållanden. Och inte heller nån slags mysko tidtagning där de olika medicinerna tas samtidigt och man drar upp en äggklocka och sätter sig ner i fåtöljen och stirrar oavvänt på den MEDAN medicinerna verkar. Får man väl förmoda, men jag vet inte hur ni gör när ni tar mediciner eller vitamintillskott. Jag brukar svälja ner dem med vatten, ej sätta äggklockan.
Jag stavar abbonemang som man stavar abbot, bara så ni vet. Och abbedissa. Guds tjänare har ej fel. MVH
60/365. Spettekaksbageriet
Med all respekt för att ägaren vill kalla sitt företag för “spettkaksbageri”, vem säger “spettkaka”? Ingen. Spettekaka heter det, alltså spettekaksbageriet. E bor granne med detta harrliga bageri. Snyggt bakverk, men inte så gott, enligt min ringa åsikt.
En klasskamrat till mig på gymnasiet fick alltid spettekaka på sina födelsedagar av en gammelfaster eller något ditåt, och hon hatade spettekaka. Hennes familj var släktkär eller så var gammelfastrarna det, något av det. Varje gång någon i släkten fyllde år så kom det massor av släkt som inte brydde sig om den som fyllde år, de ville bara ha kafferep och äta spettekaka. Så hon satt där medan spettekakan skars upp och suckade lite inombords, hade kanske hellre velat bjuda över några kompisar. När hon fick sin bit på tallriken så var den full av larver. Den hade stått så länge i ett skåp att den började åter till mull varda.
Detta tänker jag alltid på när jag ser en spettekaka. Att få något på sin födelsedag som man inte gillar, i sällskap av släkt som inte bryr sig, och så är kakan man inte gillar full av larver.
*
Scanian spit cake - spettekaka
Vilket irriterande uttryck det är. Jag vet inte exakt ursprunget, varför man säger så, och därför är det ännu mer irriterande, för det är så oklart. Är det en metafor för att verkligen jobba med händerna på ett fält? Typ hässja hö? Eller är det en förkortning av arbetsfält, alltså ett helt abstrakt begrepp som bara betyder “de saker jag jobbar med”, “mitt område”. Och med “område” då alltså inte my turf. Det känns rätt mycket som en mix av båda, lite vagt sådär.
Klart är i alla fall detta: det anses lite finare och mer verkligt att jobba “ute på fältet” än att inte göra det. Så vad är INTE ute på fältet? När man jobbar som journalist så menas “ute på fältet” att åka ut och intervjua folk, åka till platsen där något har hänt. Då är “inte ute på fältet” alltså tidningsredaktionen (den fysiska). Där kan man väl säga att “ute på fältet” är tydligt och konkret. När en polis jobbar ute på fältet så gäller det väl utryckningar och patrullering. Jobb utomhus, eller i alla fall jobb som inte görs på stationen/kontoret. Jag vet inte varför jobb på kontor är så behäftat med negativa ord förresten, som kontorsråtta, pappersslav, paragrafryttare, kodapa. Kontorsjobb är väl också jobb, och säkert inte mer enahanda och repetitivt än att köra sjutusen varv runt Seved och tråla, egentligen. Patrullapa, utryckningsråtta, jourslav. Sak samma.
Men för att återgå till själva uttrycket, här är ett typiskt exempel: “Politiker har inte provat att jobba ute på fältet.” - Vilka politiker? Och vilket fält menas? Menas det att stå i en stuga på torget och prata med väljare, vilket det faktiskt mycket väl kan göra, eller menas det att de saknar yrkesmässig erfarenhet av det område de företräder? Vilket det precis lika gärna kan göra. Och de två sakerna är två vitt skilda företeelser, och två helt olika sätt att sakna verklighetsförankring, vilket väl är vad man egentligen vill säga med den meningen. Även den frasen är förresten ganska otydlig. “Saknar verklighetsförankring”. Det kan man beskylla ungefär vem som helst för, som inte tycker att verkligheten ser ut som man själv gör.
I vissa sammanhang används “ute på fältet” enbart för att signifiera praktisk arbetslivserfarenhet, oavsett var man fysiskt befinner sig, på kontoret eller ute i en bil på väg nånstans, och i andra är det skillnaden mellan att vara chef och göra fotjobbet. Fast då föredrar jag uttrycket “på golvet”, även om det också är rätt fult, men det är i alla fall tydligare. Dock enbart förknippat med praktiskt arbete, antar jag, och därför inte så användbart i andra sammanhang. Dessutom anger det en hierarkisk ordning som till exempel läkare nog inte skulle ge sig själva, även om de också utför praktiskt arbete “på golvet”. En läkare kan säga “Vi ses ute på fältet” men knappast “Vi ses på golvet”.
En säljare (vad hände med ordet försäljare?) ute på fältet betyder ingenting annat än “någon annanstans än på en rövig sälj- eller teambildarkurs”, vilket de verkar vara på så ofta att det är rent anmärkningsvärt när de faktiskt jobbar, och detta måste alltså uppmärksammas med att kalla det för något speciellt. Som ute på fältet till exempel.
En narkotikainformatör som jobbar “ute på fältet” går på stan efter klockan nio på kvällen med en färgglad väst på sig där det står Fri som en fågel från droger.
En journalist som är “ute på fältet” har lämnat tidningsredaktionen. Förmodligen sitter h*n på Bullen och krökar.
En läkare ute på fältet jobbar på sjukhuset. Förutom om de stoppar saker i labbrör, då är de inte ute på fältet. Ingen vet varför.
En bonde som är ute på fältet sitter i sin traktor.
En politiker är aldrig ute på fältet. Politiker farmas fram i kuvöser med näringslösning och får datachip i huvudet med sitt partiprogram, och de har aldrig haft ett riktigt jubb. De skyttlas från sitt hem till kontoret i rymdkapsel med privatchaufför, eller går dit via kulvertar som löper under hela stan när de behöver motion. Mer information om detaljerna finns på Flashback.
En kamrat (utan blögg) gjorde mig uppmärksam på den här, och jag tänkte göra ett tappert försök att uttyda bondskan så att alla förstår:
Jag köpte den här för två och ett halvt år sedan, så att min fru skulle ha nåt att ta undan snön med när jag var på jobbet. Men hon använde den ju aldrig, så nu har jag pratat med grannen, och han ska ta undan snön med sin traktor istället. Så nu tänkte jag sälja den (slungan, inte min fru).
Hade den här annonsen satts in i den skånska lokalpressen så hade de flesta nog trott att Olles kattunge satts i arbete för att skotta. Ba såatt ni vet.
Här är en kulturyttring som verkar vara akut hotad: “uppsittarkväll”. I mina gamla Evas kalender och Husmoderns köksalmanack från 50-70-talet är det standard att någonstans i den bakre sektionen av boken ha ett program för denna “uppsittarkväll”. Meningen med aftonen är som jag fattar det att pyssla, och pysslandet kan enbart utföras inför jul. Jag tror till exempel inte att man har uppsittarkvällar i samband med påsk, midsommar eller halloween (bevars!) Nu ser jag dessutom att enligt Wikipedia är “uppsittarkvällen” bestämd till den 23 december! Jag har då aldrig hört på maken. Vem väntar till den 23 december med att pyssla? Borde inte det vara aningen i senaste laget? Enligt mina kalendrar ägnade man snarare början av november åt att göra klappar, eftersom hela december tydligen ska läggas på att avluta fisk, griljera skinka och stryka gardiner och löpare. Man kan ju rimligen tänka sig att den 23 december sitter husmor och beundrar sitt verk snarare än att bjuda in sina vänner på julpyssel och vickning. För man kan inte heller ha uppsittarväll utan att bjuda på fem olika sorters avancerad och bisarr plockmat, inbakade korvar till exempel.
Fenomenet lever åtminstone kvar i Hemmets journal, men målgruppen för den är väl också cirka 70 år gammal. Jag såg senast igår att de skyltade med recept för uppsittarkvällen. Sedan 90-talet har Bingolotto lagt beslag på begreppet, men ni ska veta allesammans att TV 4 äger icke uppsittandet! Det går mycket bra att uppsitta i egen regi, och långt före den 23 december! Den 23 december heter nämligen inte “uppsittarkväll” utan LILLJULAFTON, och lilljulafton används med fördel till att öla med kompisar från förr (så kallad hemvändarkväll!) eller gå på den där extra julfesten som man behöver för att familjen är uppdelad i två eller tre. Ikväll ska jag för övrigt på “socialistiskt julpyssel” med Vänsterpartiet. “Julpysslande från var och en efter förmåga och julstämning till var och en efter behov?” för att citera en kamrat.
Uppsittarkväll i Evas kalender 1966. Notera gärna ordet “grej”! Nymodigt!
Oppsittarkväll 1964. Inga “grejer” än så länge, bara småpresenter.
Uppsittarafton i Husmoderns köksalmanack 1953. Korvar!
