benknäckarvals

Hörde just det fulaste uttalet av Gdynia i en reklam på tv: Gedyyynia på stockholmska. Trodde inte man kunde misslyckas med detta. 

Homer Simpson, smiling politely

För att fortsätta på det här med “en” istället för “man” - jag känner två personer (kvinns) som skriver och pratar på rätt så ålderdomlig svenska för att, tja, jag vet inte, de gillar väl förritin. I det sammanhanget tycker jag att det är helt rimligt att de byter ut “man” mot “en”, det passar med hur de uttrycker sig annars. Men jag tycker att det ser väldigt konstigt ut när nån som inte svänger sig med det tugget börjar låta som Linus-Ida i dagligt tal och skrift, med ett enda ord. Vad jag försöker säga, möjligen en gång för mycket, är att det är väl helt okej att själv försöka förnya språket om man känner att det behövs, men man ska kanske vara medveten om att det man försöker säga inte alltid uppfattas som det man menar, utanför den innersta kretsen. Och att Linus-Ida-intrycket av “en” förmodligen är betydligt mer förhärskande än “jaha, en upplyst kvinna som tar språket i egna händer!”

Jag kan jämföra med när en kamrat och jag bodde ihop med en amerikan för många år sen och han försökte lära sig svenska, vilket gick mycket bra, bara det att hans ordförråd var extremt färgat av att han lärde sig svenska av, tja, oss. Och vi pratade nån ganska konstig litterär lingo som jag aldrig reflekterade över förrän jag hörde honom säga samma ord och meningar på oskuldsfullt bruten svenska. Typ “Oh vad mitt skägg frodas!” när han började få stubb. Folk som inte kände oss tittade bara lite konstigt på honom, och de som kände oss sa att han kanske borde hänga med “annat folk ibland” för att lära sig att prata normalt. Nu kanske det inte spelade honom så himla stor roll om några kompisar tyckte att han hade ett lustigt och lite ålderdomligt och styltigt ordförråd, fast det hade kanske varit kul om han hade kunnat få säga exakt vad han menade istället, alltså “jävlar vad mitt skägg har växt!” 

Annat exempel: jag bodde med en norsk tjej en gång som tydligen var väldigt ful i mun, men det fattade inte vi svenskar. Alla norska tjejer undvek henne lite och gav henne sneda blickar hela tiden, vilket visade sig sen bero på att hon kärleksfullt kallade alla för “din lilla fitta”, och “kom nu, fittor!” Vi tyckte förstås allt hon sa lät trevligt och kände oss inkluderade och älskade, men jag antar att jag trots ett glatt tonfall hade haft lite svårt för att bli hälsad med “godmorgon min lilla fitta” till frukosten varje dag om jag hade fattat vad hon sa. 

Nu menar jag ju verkligen inte att språkförbistringen mellan en-gruppen och man-gruppen är lika stor som dessa exempel, men jag får ändå intrycket av att man/en försöker säga nåt annat än det jag uppfattar det som. Så nån slags brus i sändningen måste ju förekomma i alla fall. 

Över och ut.

Det här att skriva “en” istället för “man”, är det ett medvetet försök att eliminera “maskulina” indefinita pronomen? För jag tycker bara att det ser extremt dialektalt ut, som att vederbörande är en gumma som bor i ett litet litet torp på landet. “Nu trängtar en ju efter kaffitåren så en längtar sig rent fördärvad”. Det kan ju vara gulligt kanske, fast jag vet inte om det är den avsedda effekten. Jag minns att jag satt i ett oerhört långt möte i Rågsveds folkets hus på 90-talet med Ungsocialisterna och det debatterades att stryka alla “man” ur språket till förmån för, eh, ja vad minns jag inte just nu. Jag tyckte att det var en ganska lågprioriterad fråga då, och jag tycker det nu också. Inte på nivån SLUTA GENAST SÄGA EN ISTÄLLET FÖR MAN, ni får säga vad ni vill såklart. Jag bara meddelar min ståndpunkt i indefinita pronomenfrågan just nu. Kan hända att jag ändrar mig, jag vet inte riktigt. 

utelämnad vs utlämnad

Idag ska vi prata om orden utelämnad och utlämnad. De betyder två helt olika saker, i vissa fall är de faktiskt varandras exakta motsats, men används ändå flitigt som om de vore utbytbara.

1. Utelämnad = något man har lämnat ute, dvs ej nämnt. “Du har utelämnat information” betyder alltså “du nämnde inte detta, du har berättat för lite”.

2. Utlämnad = något eller någon man har exponerat (så att det/den blir oskyddad). Man lämnar ut flyktingar som inte får asyl. Man lämnar ut någon som man berättar hemligheter om. “Du har utlämnat information” betyder alltså att du har sagt för mycket.

Både att känna sig utelämnad och att känna sig utlämnad är negativa känslor, men de betyder inte samma sak. Att känna sig utelämnad är att vara utanför, utfryst eller inte sedd. Att känna sig utlämnad är att känna sig utsatt för kritik och granskande blickar, man är alltså precis i centrum för uppmärksamheten.

Kort sagt: den utelämnade känner sig osynlig, den utlämnade känner sig alltför exponerad.

*

När jag ser annonser som är formulerade som “Tips för en platt mage” så tänker jag:

• Du kan till exempel använda dig själv som bricka!
• Eller vattenpass!
• Eller ritpapper!
• Eller bilbana för barnen!

Tänker mig att den platta magen är en person, som Tummen och Tummens mamma. Och att den platta magen har tråkigt och inte vet vad den ska ta sig för om dagarna. 

Nu ska jag lära er hur man tar reda på växters och djurs namn på engelska, eller från engelska till svenska, det är jättelätt för det mesta och väldigt användbart. Du ska till exempel ta reda på det engelska namnet för åkergroda, herregud, hur ska detta gå? Ja, då googlar du bara åkergroda, får upp en post på wikipedia troligen, och så tar du det latinska namnet och googlar på det också! Vips har du fått fram en sida om The Moor Frog - Rana arvalis! Praktiskt va? Önskar att detta system fanns för precis allting på hela internet.

Flerspråkig gråda. 

Jag blandar ihop tillförlitlig och tillräknelig. Tillförlitelig. Tillförräknelig. Jag blir otillräknelig av det! Gud vilka störiga ord. 

Ploga och plöja

Idag gick jag till botten med en fråga jag haft i bakhuvudet ganska många gånger: varför säger man ploga snö men plöja åker? Plog som plog, borde det inte heta plöja snö också? Eller ploga åker. Tydligen har SvD försökt besvara frågan men jag kände mig inte riktigt tillfreds ändå. 

Alltså fortsätter jag, utan att fördenskull utmåla mig själv som någon professor i språk, jag vill bara verkligen veta: Ordet plog är ruskigt gammalt, inte helt oväntat, och finns i olika varianter på flera olika germanska språk. Engelskans plough/plow är från samma proto-germanska ordstam. Verbet “plöja/plough” - att använda en plog - är från tidigt 1400-tal i engelskan och från 1500-talet i svenskan. Ordet snöplog är däremot inte så gammalt, naturligtvis, men mycket äldre än man skulle kunna tro ändå. Snowplow förekommer för första gången i en text från New Hampshire i USA 1792, och jag vet inte när det användes första gången i Sverige, men det finns t.ex en text från 1805 i SAOB: “Vägarne här, der man aldrig plogat, äro (alla) lika stora.” och från 1831 - “Förra veckan skulle timmerkörare på sjön Molnbyggen i Leksand ploga sig väg.” Alltså långt innan snöplogen som motordriven maskin kom, och det är då antagligen inte heller en direktöversättning av “snowplow” utan ett ord som bildats parallellt i Sverige, helt enkelt från funktionen att röja upp en körbar fåra i snön. 

I svaret i SvD tas upp att man kan använda “plöja” i överförd, abstrakt betydelse - att plöja igenom en bok till exempel - men att man inte kan “ploga” igenom en bok. Anledningen skulle vara att ordet “plöja” innehåller omljud, och omljud är ett äldre sätt att konstruera verb än plog/plogar, och eftersom ordet plöja är äldre än ploga så använder man det lättare i överförd betydelse. Det är väl sant såtillvida att jag aldrig hört någon säga det, men det finns faktiskt använt på exakt samma sätt i text: “Kristendomen, som . . plogade vägen för en ny tid.” - Zacharias Topelius (1843),  eller “Det gevär, som väg oss plogat ur Dädret utaf tjugu strider.” (1841) Äldsta nedtecknade bruket av ploga istället för plöja: “Plogbar” - “Om mark som kan plöjas”. Ur en vetenskaplig avhandling från 1748. Är det gammalt nog? 

Jag tänker mig att det gemensamma “språkminnet” som en talande befolkning har inte är speciellt långt, så det borde egentligen inte spela så stor roll om ett ord först nedtecknats 1748 eller 1550. Ingen av oss kan minnas så långt tillbaka i tiden ändå, inte med mormors eller mormorsmors hjälp heller.  Snarare har det kanske “alltid” - eller sen man hade slutat bilda verb med omljud då - funnits ett parallellt bruk av orden ploga/plöja som vi har glömt bort, eftersom man numera oftast utgår från skriven text när man bestämmer sig för “vad det egentligen heter”, vilket var en absurd tanke förritin. För det heter ju det som man säger, naturligtvis! Få människor pratar om att de ska ut och plöja åkern, för det finns få svenska bönder, men i vissa dialekter är det ganska vanligt att “plöja snö”. Så varför skulle inte det kunna vara lika rätt? Om man nu ska utgå från att det äldsta ordet vinner. 

Svensk Ordbok godtar i alla fall “Åkern var just plogad”, så det avgör väl saken. Sur kommentar på det, efter artikeln i SvD: “Eftersom Svensk Ordbok försöker sudda ut skillnaden mellan två distinkt olika verb så bör man betänka att det finns SM i plöjning. Vad jag vet finns inte SM i plogning.” En smått obskyr tävling är knappast ett bevis på att det är två “distinkt olika” verb. För den som är intresserad finns både tävlingen “International Plowing Match” och “The Annual Autonomous Snowplow Competition” - där den ena är en tävling i plöjning och den andra en tävling i snöplogning. Att det är “två helt olika tekniker och maskiner” är irrelevant, eftersom varken ordet plöja eller ploga utgår från maskinens exakta tekniska egenskaper, som i centrifug-centrifugera till exempel, utan båda betyder röja väg. Det ena i jord, det andra i snö. Om nu folk tyckte att den hästdragna snösvängen skulle heta plog så fanns det väl en anledning. Man kallade inte slåttermaskinen för “sensommarplogen” t.ex. 

Med detta anser jag det bevisat att man kan plöja snö likaväl som man kan ploga den, och att man kan ploga åkern likaväl som man kan plöja den. Och att man dessutom, om man vill, kan använda ordet ploga i överförd betydelse. Det är bara att sätta igång. 

Stör mig på en grej i vanligt förekommande copy: “Bla bla-medicinen hjälper mot tungskav MEDAN bla bla-medicinen hjälper mot svininfluensa”. Vad menar ni? MEDAN trodde jag att vi antingen använde så här: “Jag läser lite MEDAN potatisgratängen står i ugnen” eller också så här “Jag har rakt hår MEDAN min bror har väldigt lockigt hår”. Antingen betyder medan “under tiden” eller också betyder det “MEN”, alltså en motsättning gentemot det föregående påståendet. Det är inte en lite elegantare synonym för “och”, som många copywriters verkar tro. Visserligen finns det väl någon slags smärre motsättning i att olika mediciner verkar mot olika åkommor, men knappast så att man vill speciellt påpeka den, eftersom det är underförstått att Albyl inte verkar mot samma sak som Pevaryl gör (det hoppas jag iaf). Vad ni är ute efter är ett kommatecken. Bla bla hjälper mot bla bla, bla bla hjälper mot bla bla. Inte två motsatsförhållanden. Och inte heller nån slags mysko tidtagning där de olika medicinerna tas samtidigt och man drar upp en äggklocka och sätter sig ner i fåtöljen och stirrar oavvänt på den MEDAN medicinerna verkar. Får man väl förmoda, men jag vet inte hur ni gör när ni tar mediciner eller vitamintillskott. Jag brukar svälja ner dem med vatten, ej sätta äggklockan.

Jag stavar abbonemang som man stavar abbot, bara så ni vet. Och abbedissa. Guds tjänare har ej fel. MVH